Deadpool

Första intrycket: ”Game of the Year”! Oturligt nog håller inte den tanken i sig ju längre in i spelet man kommer. Men åtminstone har man ack så roligt på färden till äventyrets slut.

Wade Winston, a.k.a. Deadpool, har skickat in ett förslag till High Moon Studios – spelets utvecklare – om att göra ”the most awesome game ever”; ett spel som handlar först och allra främst om Deadpool. Han accepterar ett uppdrag att döda den korrupte mediamogulen Chance White… när boven Mister Sinister förstör hans planer och även hans spelbudget, vilket gör att Deadpool istället sätter efter Sinister istället, tillsammans med sina båda ”X-Vänner” Wolverine och Rogue och så Cable.

Om det är ett spel med humor du är ute efter, då är du på helt rätt ute. Speciellt om man skulle gilla lite snuskigare humor, då är man DEFINITIVT rätt ute! Och det var precis det som fick mig såld, trots den ganska repetiva spelmekaniken – hamra på X och Y, gärna i olika ordningar (jag spelade med en PS3-handkontroll), och något roligt händer… typ – så gjorde humorn att man skrattade till, spelade vidare ett tag och sen kom nästa humor och det hela upprepas hela vägen igenom spelets gång.

Utöver spelmekaniken som är ett LITET minus så är där tre andra små minus; Deadpools kommentarer under striderna blir ganska snabbt tjatiga, det finns inget som får en att komma tillbaka till spelet efter det är avklarat och… speltiden. Inte undra på att folk laddar ner spel när de är så korta som detta – kolla nedanför. Men om man skulle få för sig att köpa det, då kommer man i alla fall inte bli helt missnöjd med spelet, det kan jag lova.

Ungefärlig speltid:
5 timmar

Betyg:
7 av 10

Dead Island: Riptide

Att ta sig från början till slut av detta spel har varit en lång process. Började 27:e April, dagen efter det släpptes för oss i Europa och resten av världen, och avslutade det ikväll – 25:e Juni. Nästan två månader. Då kan man undra vad det var som gjorde att det tog sådan tid. Från början såg jag fram emot spelet väldigt mycket då jag tyckte om föregångaren och tänkte att det skulle bli roligt med ”mer av samma”. Men nej, så roligt var det inte… och allting kändes för likadant och på något vis även sämre.

Riptide tar plats direkt efter slutet av första Dead Island, man får möjlighet att importera sin karaktär från det spelet och fortsätta bygga på den, med de fyra immuna överlevande som landar på ett militärskepp. Dröjer dock inte länge förrän de är på en ny ö, denna gång är det Palanai, som också har fått sin släng av zombieutbrottet. Dock är de inte de enda fienderna och måste därför leta upp hjälp från alla möjliga och omöjliga personer runt om på ön och hoppas på att man finner en väg ifrån ön… och helst även hittar ett botemedel för viruset på kuppen.

Minimalt uppgraderad grafikmotor… men annars är det samma sak. Samma menyer, samma system för att kolla på de saker man har plockat på sig och för att välja vilka man vill använda sig av. Ön känns inte som att det skulle vara en ny ö, utan istället känns det som att man är tillbaka på Banai. Handlingen är långsammare och tråkigare, händelserna är färre och speciellt de minnesvärda händelserna – de finns inte alls att finna skulle jag påstå. Jag var VÄLDIGT nära att förhandsboka spelet bara för att få den lemlästade kvinnoöverkroppen, men är nu i efterhand väldigt glad att jag skippade det. Överkroppen kan jag säkert finna till en billig peng på eBay eller liknande. Vill ni ha spelet… då finns det nog också billigt någonstans väldigt snart.

Ungefärlig speltid:
8 timmar

Betyg:
4 av 10

Sniper: Ghost Warrior 2

– Men vad är detta?
– Är det nya Call of Duty?
– Nej, kan det inte vara. Man använder sig nästan uteslutande av ett s.k prickskyttegevär (Sniper Rifle).
– Men vad är det då?
– Ah, det är ‘Sniper: Ghost Warrior 2’.

Ungefär så skulle en konversation med någon eller några vänner utspela sig om man skulle sitta och köra detta spel. Att utvecklarna (även utgivarna) City Interactive försöker efterapa Call of Duty och locka till sig dess spelare är inte precis svårt att lista ut. Högt tempo och många fiender som leder till mycket action. Men det känns ju inte särskilt ”sniper”-aktigt, kanske någon säger. Det kan jag hålla med om, men det finns även ett fåtal sektioner där man ”måste” (annars säger spelet ifrån på ett eller annat vis) smyga sig förbi fienden eller döda någon med sin ljuddämpade pistol eller sin händige kniv.

Spelaren tar rollen som Anderson och… ja, kort och gott är din roll att assistera de andra marktrupperna medan de avancerar på slagfältet. Det lilla till handling som finns i spelet är att två man tror är vänner inte riktigt är det och det går åt skogen, vilket gör att man måste döda dem personerna, typ. Faktum är att man inte bryr sig särskilt mycket om handlingen utan man tar sig från punkt A till punkt B och vidare till punkt C och på vägen skjuter ner fiender på löpande band, som skrivet ovanför.

Miljöerna är inte särskilt varierande de heller, vilket inte bidrag till spelglädjen i sig. Först är man i djungeln (Act 1), sen blir man förflyttad till Sarajevo (Act 2)- så stadsmiljö, slutligen får man springa i djungeln igen (Act 3). Då det bara finns tre akter så är detta det enda man bjuds på, vilket är synd. Hade kunnat bli så mycket, speciellt då man använder sig av CryEngine 3 som de absolut INTE lyckats bra med. Grafiken är grynig, upplösningen på saker och ting är inget att tala om och det finns så mycket mer att krama ur spelet, det vet man från Crysis 3 (och då har jag inte ens spelat det än!). Shame, shame.

Har inte haft möjligheten att prova på multiplayer, men tror inte att det finns många som vill spela multiplayer i ett spel där alla är snipers… eller vänta, det var inget. Överlag var spelet nästan okej, hade det funnits en handling som hade fått spelaren att vilja fortsätta och få reda på vad som kan hända så hade det blivit ett högre betyg, precis som om det skulle kunna vara längre och mer varierande också. Marginellt bättre än första försöket, vi får se om detta blir en återkommande företeelse.

Ungefär speltid:
3½ timme

Betyg:
3 av 10

Remember Me

Platsen är Paris, året är 2084, du heter Nilin… namnet är dock det enda du kommer ihåg utav dessa saker och allt annat också för den delen. Nilin, en f.d. ‘Memory Hunter’ och numera en ‘Errorist’, har blivit tillfångatagen och fängslad i ‘La Bastille’ och fått sitt minne sånär helt raderat av Memorize. Det är nära att detta företag får sin önskan uppfylld, om det inte vore för en man vid namnet ”Edge” som får ut henne därifrån och sedan fyller i alla minnesförluster åt henne medan hon fortsätter sin resa genom Paris – för att nå sitt slutgiltiga mål; Förgöra Memorize en gång för alla – all smärta, allt hat, all förstörelse i världen är i slutändan deras fel.

Det man gör absolut mest i spelet är främst att slåss mot de fiender som lite varstans ger sig på Nilin och det är här man märker första, lilla, problemet. Fightingmekaniken är väldigt simpel och känns nästan direkt tagen från Batman: Arkham Asylum/City … och sen förenklad lite till. Personligen kunde jag ta mig igenom nästan HELA spelet på första ”combon” – man får fyra olika av olika längder genom spelets gång – och då man kan byta ut delar av denna combo genom spelets pausmeny så behöver man aldrig oroa sig för vad man behöver. Du behöver mer liv? Bara använda sig av en ”Regen”-pressen. Behöver använda dina S-Pressen-krafter lite snabbt? Använd en ”Cooldown”-pressen … och så vidare. Samtidigt, när det dyker upp ett utropstecken – ”!” – ovanför en fiendes huvud eller vid kanten av skärmen, då är det bara att trycka på ”A” (om man nu gör som jag och spelar med en Xbox 360-handkontroll) och Nilin hoppar åt sidan och undslipper att bli träffad och kan samtidigt fortsätta på sin combo som om ingenting har hänt.

Nästa stora del av spelet är plattformande. Klättra på en vägg och hoppa till en annan del av väggen för att hoppa till nästa … ja, ni känner igen det. Tar sig fram genom att klättra runt en hel del. Det är väl helt okej, om det inte vore för att utvecklarna tror att många av spelarna där ute är för dumma för deras spel. På varje avsats man kan hoppa till – även t.ex. stegar – så finns det små nedåtpilar som visar ”det är hit du ska”, visst får det spelets ‘flow’ att gå snabbt framåt men känns ändå nerdummande även här.

Men nu till något positivt. Miljöerna, fantastiska och varierande. Att springa runt, hoppa, klättra och slåss i framtidens Paris får ögat att njuta. Att se stadens neonskyltar lysa i alla möjliga färger är väldigt fint, samtidigt är det ganska roligt att denna framtida version har tydligen fortfarande Eiffeltornet kvar. Gissar på att den fick vara kvar för att man definitivt ska kunna säga ”Detta är Paris!” och inte bara något slumpmässigt de har stämplat Paris på. Karaktärerna glömmer man däremot bort ganska snabbt, förutom Nilin och Edge då de följer med en genom hela spelets gång. T.ex. är där en ‘Commander’ från stadens polis som man slåss mot och jag hade glömt bort honom, sen dök han upp igen helt plötsligt och frågade mig själv ”Vem är det?” – strax därefter berättade spelet det för en, först då minns man. Men huvudsakligen är huvudkaraktärerna bra gjorda och man bryr sig om dem… vilket alltid är någonting.

Allt som allt är det ett helt okej spel, inget man precis kommer sätta sig och spela igenom igen nästa vecka eller nästa månad – möjligen NÄSTA ÅR. Inte heller är det värt de 300-400kr (343kr på Steam) som det kostar för tillfället, jag skulle rekommendera att man väntar till dess att det går ner i pris eller kanske ligger i REA-backarna.

Ungefärlig speltid:
7½ timme

Betyg:
6 av 10

Need for Speed: The Run

Wow, känns som att det inte var så många månader sedan jag spelade och recenserade senaste Need for Speed-spelet (då rörde det sig om Shift 2), nu är det på gång igen eller snarare – nu är det avklarat igen. Det enda som återstår är att berätta för omvärlden om vad jag tyckte om spelet.

Till att börja med, spelet försöker ta ett steg tillbaka och försöker vara som de gamla NFS-spelen. Racing i ren arkadanda, inget modifierande eller sådant – bara välja den bil man vill använda sig utav och sen bara plattan i mattan! Till stor del lyckas The Run med detta, med en viss tvist. Under racen kan man finns bensinmackar och där kan man sedan – mitt under ett race och utan att man förlorar någon position – byta bil. Hur detta går till rent praktiskt ställer jag mig mycket frågande till, men det är ett spel så… låt gå.

Det första man märker av i spelet är egentligen två saker – grafiken och storyn. Eller nej, vänta nu lite. Kan lika gärna sudda ut den senare biten för vilken story är det egentligen? Jack Rourke, spelarens karaktär. Man börjar med att vara fasttejpad i en bil som är på väg att krossas på en skrot. Varför? Haven’t got a clue. När han sen lyckas ta sig därifrån så möter han upp med Sam Harper (vem det är egentligen? Vette tusan) som erbjuder honom att delta i ”The Run” för att vinna en stor summa pengar och kunna ge dem pengarna till denna ”mob” som tydligen är ute efter honom och sedan kunna leva som en fri man igen. Liksom, vad är detta för story? Efter att de lyckades göra handlingar som var acceptabla i Underground-spelen och de som följde efter där så är detta minst sagt en katastrof. Man sitter där och säger för sig själv ”Ja, ja… skitsamma. Jag är här för att köra lite bil!”.

Det är just där spelet har sin starka sida (allt annat vore minst sagt en skandal) – racingen. Har ett antal bilar att välja mellan och dess modeller är riktigt snyggt gjorda, ljudet ifrån dem låter precis som de ska göra – mycket tack vare Frostbite 2-motorn. Sedan när man väl har valt sin bil så kommer man ut i miljöer som är så otroligt varierande. Ifrån storstäder, till ute på landet, Death Valley, uppe i de snöiga bergen i Colorado… you name it – så länge det finns i USA. Och detta, också tack vare Frostbite 2, ser MAGNIFIKT ut. Det är nästan som att man vill stanna och bara kolla på miljöerna men tyvärr så måste man köra snabbt som fan igenom banorna. Där är egentligen en liten nackdel med racingen – det går för snabbt ibland. Man kör för kung och fosterland och innan man vet ordet av så är racet slut och man sitter där som ett fån och frågar sig själv ”Jaha… redan slut?”. Betydligt längre banor hade varit trevligt. Varför inte en enda lång bana där man verkligen kör från västkusten till östkusten? Visst så skulle man ha möjligheten att spara när man vill för (typ) ingen kör hela den på en gång, men ändå. Tänk på det, EA!

Sist så har jag de absolut största problemen med spelet. Det första – tiden det tar att klara spelet. Jag satt hela kvällen igår och spelade det, tog mig totalt två timmar och 14 minuter att köra igenom hela spelet. Då tog jag mig även paus för att äta och annat nödvändigt. Det är på tok för kort. Mitt andra problem – buggarna. Under min färd igenom USA så stötte jag på både en och två buggar och visst, inget spel är helt fritt från buggar men det var riktigt onödiga buggar som för mig förstörde upplevelsen ibland. Körde igenom saker (utan att de gick sönder) som skulle spärra av vägen för att nämna något. Och så… varför? VARFÖR begränsar ni spelet till 30 FPS?! Kan väl förstå om det är så på konsoll men på PC?! Usch.

Betyg:
4 av 10

Gameplay: http://tinyurl.com/cvud4d9
Metacritic: http://tinyurl.com/c4lob9v

Call of Duty: Modern Warfare 3 (PC)

Större delen av sommaren och hösten har för den spelintresserade (för de flesta sådana i alla fall) handlat om man ska skaffa Battlefield 3 eller Call of Duty: Modern Warfare 3. För min del var det inget svårt beslut, jag valde Battlefield 3. ”Men du recenserar ju Modern Warfare 3?!” kanske du undrar nu, och det stämmer. Jag köpte Battlefield 3 men inte Modern Warfare 3, har bara kört SP-delen för att knyta ihop handlingen som löper över Modern Warfare, Modern Warfare 2 och nu den tredje installationen. Är det något att ha då? Nja, jag tycker inte det, sen vad andra tycker struntar jag i. Dock så verkar det som att majoriteten är väldigt missnöjda med detta spelet, det kan man se om man klickar på Metacritic-länken längst ner i detta inlägget.

Handlingsmässigt så börjar det precis efter slutet av det andra spelet, Price har dödat Shepherd och nu håller han och Nikolai på med att evakuera en döende Soap till ett mer säkert ställe. Dock, medans en läkare kollar till honom så blir stället attackerat av Makorovs soldater, detta i ett försök att döda Price, Nikolai och Soap – ett misslyckat sådant. Detta startar en jakt på Makorov i Somalia, Paris och Berlin. Något som blir grunden till ett tredje världskrig.

För den som verkligen vill köra igenom spelet och själv uppleva slutet av storyn så vill jag inte spoila något och därför skriver jag inte heller mer, annars hade jag lika gärna kunnat avslöja hela alltet, men icke. Jag kan säga redan nu att jag är verkligt missnöjd med spelet, trots att jag inte har lagt ner några pengar på det. Det är samma tråkiga grafikmotor som de har använt nu i 4 år, minimala ändringar har blivit genomförda allt eftersom spelen har utvecklats. Men med tanke på hur deras största konkurrents motor ser ut, och även låter, numera så borde de tänka om. Visst är det en stabil motor och man vet att den fungerar bra (ungefär som Unreal Engine 3), men någon gång måste man förnya sig – speciellt när konkurrenten springer ifrån dem på alla sätt och vis. Ljudet är tråkigt, speciellt efter att man har spelat Battlefield 3. Förresten, jag ber om ursäkt för alla oundvikliga jämförelser med nyligen nämnda spel. Men, i BF3 så känns det verkligen som att en kula viner förbi ens huvud och man blir tagen i stridens hetta, här är det mer som att man tänker ”Jaha… det var en kula, so what?”. En sak jag faktiskt måste säga är bra med spelet är dess sömlösa transaktion mellan diverse fordon (då speciellt de luftburna) och marksoldater, det har jag inte sett i något annat spel.

Det absolut mest bedrövliga med spelet är dock det faktum att kampanjen avklaras på ca. fem timmar. Känns helt klart som att de har kört lite på DICE spår och tänkt att multiplayer är det folk skaffar Modern Warfare för och därför kan vi slänga in en kort kampanj, men varför göra så när det är den sista delen av ”sagan”? De andra har ju varit på 8-10 timmar per spel. Mycket dålig stil.

Multiplayern kan jag inte säga något om men det finns flera recensioner där ute där man kan få svar på huruvida det är bra eller ej, finns även en oerhörd massa multiplayer-videos på youtube så det är bara att gå in där och söka och kolla och fatta ett eget beslut om vad man tycker.

Betyg:
3 av 10

Gameplay: http://tinyurl.com/6er4lmw
Metacritic: http://tinyurl.com/d3r3zvy

Duke Nukem Forever

April 1997. Då avslöjade 3D Realms att de jobbade på en uppföljare till det oerhört populära Duke Nukem 3D. Sen dess har det främst bytt grafikmotor ett väldans massa gånger och även nu mot slutet bytt utvecklare. Ja, de flesta av er kan säkert redan sörjan kring detta spel. 14 års väntan har det i alla fall blivit till slut. Var det värt väntan? Det får du reda på, åtminstone hur jag ser på det, om du läser vidare.

Först och främst vill jag skicka en känga åt de som tror att detta spelet var menat som det största och bästa spelet någonsin – var lite realistiska, det var aldrig det de siktade på, det var att göra ett spel där en man på steroider och annan skit går runt, skjuter på aliens av olika slag, säger fräcka one-liners och deltar i snusk av olika former. Det är Duke Nukem i ett nötskal, var aldrig menat som det största, bästa, vackraste någonsin… och inte heller ute efter att konkurrera med dagens stora – Battlefield och Call of Duty. Så… rant over.

JA! Det var värt väntan, det tycker jag allt. Speciellt om man, som jag skrev ovanför, gillar att springa och skjuta tills avtryckarfingret nästintill blöder av kramp från att trycka på just avtryckaren på diverse vapen, gillar roliga one-liners (gärna med lite referenser till dagens pop-kultur) och… snusk. Gärna snuskig humor, då är man som klippt och skuren för detta.

Nej, det är inte det vackraste spelet, det är inte det längsta, det är inte det mest polerade spelet som har släppts – men det är inte heller det sämsta, inte heller det mest överhypade heller (Daikatana är ett av de spel som är hästlängder före där, World of Warcraft är ett annat). Det finns texturer som är långsamma på att ladda in, det finns väldigt suddiga texturer (följd av nyss nämnde problem), animationerna på vissa karaktärer är rentav löljiga ibland… listan kan göras lång på problem som kunde ha blivit fixade av Gearbox Software istället för att de skulle skeppa iväg det nu – kunde spelet som den stora säljaren till julmarknaden! Hade säkert legat ett och annat ex under granarna, inte sant?

Men… det är inte några av dessa problem man tänker på när man springer igenom hotellet där Duke Nukem har hållt hus under alla dessa år. Eller springer igenom Las Vegas och skjuter ner aliens som försöker stjäla våra kvinnor. Eller är mitt ute i en öken och kör monster truck. Man t.o.m. kör en radiostyrd bil (två olika när jag tänker efter – i två olika sammanhang). Där finns mer än detta och varje sekund man gör detta så är det skämten man öppnar sina ögon och öron för, man håller utkik efter nästa våg av fiender etc.

Så, slutligen, det är så mycket mer än de problem som folk har pekat ut. Det är ett 100% underhållande spel – OM du gillar sexskämt, OM du gillar massvis av pang-pang, OM du gillar något av det jag har nämnt i denna recension… annars bör man vänta på Serious Sam 3, där hittar man nog mer underhållningsvärde isåfall.

HAIL TO THE KING, BABY!

Betyg:
7 av 10

Dirt 3

Personligen så blev jag väldigt intresserad utav rally när jag fick Colin McRae Rally när jag fyllde år eller något i den stilen i min yngre ålder. Det spelet var länge en stor favorit på den dåvarande datorn och hängde länge med. Något år senare släpptes första uppföljaren och jag fann inte alls det lika underhållande… och inte heller de tre som följde därefter, då hade Codemasters tanken att släppa ett nytt CMR-spel varje år med små uppdatering och – givetvis – Colin‘s nya stall i ”förarsätet”. Inget som slog ut jättebra och strax efter 2005-versionen så bytte Codemasters helt image på sina bilspel. Det skulle vara betydligt mer ”flashigt” och det skulle vara mer tillgängligt för nybörjare och de som inte är jätteinsatta i det här med att finjustera sina bilar.

De flesta är nog bekanta med (Colin McRae’s) Dirt och Dirt 2, men för de som inte är det så kör jag en kort genomkörare. Här handlar det om att man börjar i botten, kör de enklaste av race (olika former av rally) och allt efter som man når nya framgångar så får man mer pengar och även en form av erfarenhetspoäng som låser upp nya bilar och nya race för en att delta i. Målet är att vinna Champion of Champions (en tävling där olika mästare i olika bilsporter ställs mot varandra) i slutet. Så, nu går vi till spelet detta skulle handla om.

Dirt 3, det första spelet i serien att inte ha Colin McRae‘s namn som ”prefix” (detta för att han dog 2007 i en helikopterkrasch) och det åttonde spelet i CMR-serien (om man nu vill kalla det för ett CMR-spel, kommer till det). Första Dirt-spelet höll sig ganska så nära rally-sporten medans uppföljaren tog ett stort steg ifrån allt det med rally och istället koncentrerade mycket mera X-Games-discipliner. Denna gången handlar det om Gymkhana och det är här vi kommer till det första stora negativa i mina ögon.

Gymkhana är en tävling där förare ställs mot varandra för att göra olika tricks med sin bil – t.ex. donuts, drift, hopp etc. – och jag tycker inte det hör hemma i spel som lockar med rally, en något mognare sådan än föregångartiteln. Hade varit en annan sak om det var ett Need for Speed-spel, då hade jag kunnat acceptera det. T.o.m. i en Race Driver-titel. Det är även att ibland så man MÅSTE (!) komma minsta trea i en Gymkhana-tävling i detta spelet för att ta steget vidare, detta tog död på mycket (om inte allt) av mitt intresse.

Men när Dirt 3 väl bjuder på rally i olika former, då görs det väldigt bra! Rally-sträckorna känns oerhört roliga att köra igenom, rallycrossen är även den rolig (om man drar upp AI’n lite, annars blir det för lätt), landrush som egentligen är en form av rallycross är inte fullt så roligt men jag tar då det hellre än Gymkhana. Sen finns det absolut roligaste i mitt tycko – Trailblazers! Få köra bilar som exempelvis Audi Quattro S1 Pikes Peak genom skogar i 180km/h är en FRÖJD! Speciellt nu när de har fått till motorljuden så otroligt bra, så det känns verkligen som att man sitter och kör detta monster till bil.

Grafiken, speciellt när det vankas natt eller tidig morgon (beror på hur man ser det) är underbart med bara lyktorna från bilen/bilarna som lyser upp vägarna. Naturen är jättefin, även när man kör inne i städer som t.ex. Monaco så är det vackert – då skjuts det i bakgrunden massvis med raketer som sig bör. Grafikmässigt finns det inte en enda sak att klaga på faktiskt. Inte heller ljudmässigt, går att ändra kartläsare om man vill det, kan få det lite mer komplicerat om man inte gillar den lite mer simpla stilen som de kör med från början, går att ändra röst på kartläsaren också.

Som jag skrev, den största plumpen i protokollet är just det hela med Gymkhana, det förstör spelet. Kan förstå att det kan vara roligt i multiplayer men snälla, låt oss inte vara TVUNGNA att syssla med det när vi spelar själva. Tack på förhand.

Betyg:
6 av 10

Bulletstorm

Trött på att inte kunna få trötta ut det kliande avtryckarfinger? Nu kan du pusta ut för Bulletstorm är här och det bör få ditt lystmäte uppnått när sluttexterna rullar på TV-skärmen.

Här ikläder du dig rollen som Grayson Hunt och igenom spelet blir han hjälpt av sin vän Ishi Sato, båda medlemmar i Dead Echo. Denna grupp av soldater har blivit anställda av General Sarrano för att utplåna, enligt hans uttalande, farliga människor. Efter att Dead Echo fått reda på vad dessa ”farliga” människor egentligen i själva fallet var så försvann de från kartan, detta för att få revansch på sagda general, för att rentvå sig själva, för att försöka stilla sorgen hos alla de familjer som har förlorat familjemedlemmar genom dels Sarrano och dels Dead Echo. 10 år efter denna händelse så hittar de, av en slump, så generalens skepp och bestämmer sig för att krascha rakt igenom den – vilket tvingar både Grayson och Ishi (de enda två som överlevde kraschen) att landa på en planet full av muterade människor, köttätande plantor och mycket annat vidunderligt. Där tas jakten på Sarrano upp på allvar. Mer än så vill jag inte berätta, man bör uppleva det själv.

Så rakt igenom spelet är det tal om en jakt på revansch, inte något extraordinärt kanske men i ett spel som detta behövs inte det. De spel som är mest snarlikt till detta är, enligt mig, Serious Sam-spelen. Där behövdes definitivt inte någon ”superstory”, fyll det med ‘mindless action’ och massvis med, enligt många, ”dumma” one-liners och du har ett spel som är guld i mångas ögon. Ungefär samma formula här med ett och annat nytt och finputsat till tusen.

Första riktiga nyheten man bör nämna är väl de s.k. ”skillshots” som People Can Fly har inkluderat. Det innebär att varje gång man dödar någon så utdelas det ett visst antal poäng för det. Som minst kan man få 10 poäng, men det kan bli hundratals poäng om man t.ex. sparkar någon rakt in i en kaktus, eller in i en fläkt. Det gäller att vara kreativ, första gången man använder en viss skillshot så utdelas maximal poäng men använder man den flera gånger i rad så går summan ner radikalt. Kanske ska lägga till att varje poäng behövs, oftast. För dessa poäng så fyller man på sin ammunition i s.k. ”dropkits” som finns utspridda lite överallt genom banorna, men man kan även fylla på ammuntionen genom att plocka upp vapen från fallna fiender så man behöver inte helt och hållet förlita sig på dropkitsen.

Resten man bör nämna från detta spelet är väl inte precis nyheter eller snarare… det är inte någon nyhet alls. Men det är ett trevligt och framför allt ett ROLIGT inslag. Det jag pratar om är givetvis all humor som spelet är fyllt av. T.ex. ”What? What does that even mean? Your’e gonna kill my dick? I’ll kill your dick! How ‘bout that, huh?”, efter att en kvinnlig karaktär sa att hon skulle ”kill your dick” om man inte lydde hennes order. Ja, kanske skulle nämna att större delen av humorn i spelet rör sig på sex-delen av skalan. Detta kan en person som jag acceptera och skratta åt men jag är ganska säker på att det finns flera därute som inte alls uppskattar detta – då bör man helt enkelt undvika detta spelet. Finns andra FPS-spel där ute som INTE använder sig utav detta vulgära språk.

Röstskådespelarna gör sina jobb utmärkt, bortsett från Sarrano som jag ibland tyckte var ganska jobbig och bara ville få ur vägen. AI:n sköter sig jobb allt som oftast – förutom när man använder den s.k. Flailgun, då ställde de sig mer än gärna i vägen för mig och tog granaten kring halsen, som tur är kan man inte döda NPC’s. Annars hade jag fått starta om flertalet gånger när de, som sagt, ställde sig i vägen.

Måste tacka People Can Fly och delvis Cliff Bleszinski för denna mycket underhållande titel. Hade roligt rakt igenom den, om man råkade bli lite frustrerad, då kom det alltid något roligt citat som lättade upp stämningen och fick en att skratta och viljan att spela vidare återfann sig på nolltid. Mycket glad över det, så jag inte missade denna underbara FPS-titel.

Åh, förresten:
”GOD IS DEAD!”

Betyg:
8 av 10

Brink

Kommer du ihåg när Unreal Tournament släpptes 1999? Menar inte dess uppdaterade syskon utan originalet. Det var ett spel som kretsade kring multiplayer, oavsett om det var så att man spelade just multiplayer eller om man satt ensam i stugan och spelade en runda singleplayer. Isåfall har jag tre ord till dig:
Välkommen till ”Brink”!

Det har hänt ett och annat sedan det att Unreal Tournament och den främsta konkurrenten Quake 3 Arena ägde gamerscenen, både gällande konsoll- som PC-spel. Den största förändringen, främst hos shooters, är intåget av rollspelsinslag i form av XP (erfarenhetspoäng) – ju mer man tjänar ihop, dessto bättre vapen, tillbehör och rustningar låser man upp. Då skulle man bara skratta skyan högt åt detta tilltag, numera är det ett måste i alla online-shooters om man ska ha en chans. Hur som helst, nu över till det spel som detta inlägg ska handla om.

”Brink” kan enklast beskrivas som en blandning av Unreal Tournament/Quake 3 och Valve’s Team Fortress 2. De tidigare för fokusen på multiplayer och online-spelande och det senare dels för den tecknade och humoristiska (ibland Borderlands-likt t.o.m. med hjälp av mycket cellshade) grafikstilen men även XP:n och det obligatoriska samarbetet mellan de olika spelarna i lagen, utan det så går det inget vidare i matcherna.

Själv har jag bara kört enspelar-läget så tänker bara lägga fokus på det. Till att börja med så får man välja vilken sida man ska representera – säkerhetspolisen eller rebellerna, i korta ordalag. Antingen vill man rädda ”the Ark” eller så vill man helt sonika fly därifrån för att rädda sitt eget skinn. Efter att man har gjort detta så får man möjligheten att skräddarsy sin karaktär precis som man vill, man har olika hjälmar och frisyrer, olika byxor, olika huvudutseenden och mycket mer att tillgå och dessa blir fler när man går upp i nivå. Man kan även byta ut vapen och skräddarsy dem likaså och därtill kan man välja mellan olika ”abilities” som hjälper en i kampen om vinsten (ladda om medans man springer, ha med sig mer ammunition, bli varnad om någon du inte ser siktar på dig etc.). När jag hade gått igenom dessa steg så upptäckte jag den största överraskningen för min del – oavsett vilken sida man väljer så kan man köra båda sidornas kampanjer (om man vill kalla det för en sådan) och man kan, om man vill, spela slutet direkt. Man kan med andra ord spela uppdragen i den ordning man känner för, kan vara trevligt om där är ett uppdrag man tycker om extra mycket och känner för att spela när man har lite tid över.

På tal om ”uppdragen”, de består utav mellan två och fyra stycken s.k. ‘primary objectives’ och ev. något/några ‘secondary/optional objectives’. Dessa kantas av ett kort intro (som man kan hoppa över om man känner för det), ett ”outro” – där man får reda på att man har gjort ett ”good job!” eller där de förkunnar att man har misslyckats med sitt åtagande – och så en kortare video var gång man har klarat ett ‘objective’. Mer än såhär är det inte, faktiskt. Du väljer din klass (soldier, medic, engineer eller operative) och springer ut och skjuter på allt som rör sig, helst fiender, tills det att du får reda på att det har lyckats eller misslyckats.

Det sägs att multiplayer-delen är väldigt buggig och har STORA problem med lagg men annars skulle jag gissa på att det är precis samma sak som singleplayer fast med människliga med- och motspelare istället för botar, givetvis.

Jag skulle rekommendera att vänta någon vecka innan man införskaffar Brink om man skulle ha den önskan, detta för att spelet fortfarande är väldigt buggigt. Jag har personligen haft problem med att spelet har kraschat på måfå. När jag trodde att jag hade funnit orsaken och tänkte undvika det så kraschade spelet vid en annan tidpunkt, väldigt oförutsägbart och jobbigt. När buggarna är borta så kan mitt betyg gå upp ett eller två snäpp.

Mitt betyg:
5 av 10