Limp Bizkit – Gold Cobra

Gold Cobra (album)
Limp Bizkit
2011
Interscope Records

 

De är tillbaka, männen som hade hits med låtarna Nookie, Rollin’ (Air Raid Vehicle) och absolut inte minst med covern Behind Blue Eyes (The Who som stod för originalet). De var en del av nu metal-rörelsen tillsammans med band som Linkin Park och P.O.D., två band som numera har gått vidare (åtminstone det tidigare) till ett helt annorlunda sound än det som var inne när det väl begav sig. Det har gått sex år sedan vi senast såg något livstecken från dem och nu är frågan; har det varit värt väntan sedan Results May Vary (2003) och The Unquestionable Truth (2005)?

Direkt innan man dyker in på något annat så kan jag säga att ja, det har helt klart varit värt denna långa väntetid. Kan även säga att det är deras, med stor marginal, bästa alster hittills. Har inte mycket att jämföra med visserligen, men efter det jag har hört genom åren så kan jag stå vid de orden. Tyckte aldrig riktigt om dem när de spelades om och om igen på MTV, men tyckte väldigt mycket om Behind Blue Eyes, en mycket fin och bra låt.

Satte igånget introt och lutade mig tillbaka för att insupa denna musik utan några som helst förväntningar, det enda jag visste var just det att Limp Bizkit var/är ganska nära Linkin Park (från Hybrid Theory– och Meteora-tiden) när det gäller sound. Det dröjer inte länge innan de har satt ribban för var hårdheten kommer vara (för de som vet vilka Clawfinger är så ligger det ungefär i den klassen, t.o.m. hårdare), hur medryckande det kommer vara och inte minst – hur mycket Linkin Park skulle sneglat (läs: Stirrat) på detta band. Börjar lite lagom med Bring It Back, titelspåret och Shark Attack för att därefter mynna ut i en tre låtar lång resa fylld av brutalitet: Get A Life, Shotgun (albumetss bästa spår enligt mig) och Douche Bag – klarar du dig igenom det så har du i princip resten av albumet, bortsett från Why Try, att ta det lugnt och njuta av färden hem, en välförtjänt sådan efter en hektisk resa.

Pain – You Only Live Twice

Så var vi här igen, Peter Tägtgren tar ytterligare en sväng om med sitt sidoprojekt (om man nu kan kalla Pain för det längre) och bjuder oss på sjunde fullängdsalstret – ”You Only Live Twice”.

Som personlig favorit så sitter ”Dancing With the Dead” ohotad på tronen och gjort det sedan 2005, då den släpptes, och jag kan i alla fall avslöja att den sitter kvar där men det med en hårsmån. Kan börja med att säga att ”Psalms of Extinction” och ”Cynic Paradise” blev besvikelser i mina öron/ögon, speciellt den tidigare, och därför var mina förväntningar inte jättehöga trots att jag alltid ser fram emot en ny Pain-platta. Så därför när ”Let Me Out” började spela upp sina framträdande elektroniska inslag så var det med blandade känslor som jag hängde med på turen.

Men om man för en sekund ska gå tillbaka till ”Dancing…” och varför jag nämnde den så direkt så är förklaringen väldigt simpel – soundet på ”You…” påminner väldigt mycket tidigare nämnda platta. ”Dirty Woman”, ”The Great Pretender” och titelspåret skulle mycket väl kunna vara b-sidor från 2005, där är partier som känns som hämtade från låtar som ”A Good Day To Die” och just låten ”Dancing With the Dead”. T.o.m. framsidan (kolla bilden ovan) påminner om det. Det är ingen tillfällighet att det är såhär, skulle jag tro.

Släpper man dock taget om 2005 och går till 2011, vad är det man bjuds på här? Är det bara s.k. b-sidor eller är det musik med hög kvalité (inte för att b-sidor måste vara dåligt, verkligen inte)? Eftersom det är Peter Tägtgren som står för precis allt här så är det givetvis superb, det går inte att frångå det faktumet. Det handlar om rak industriell metal/hårdrock med giftiga riff och sång (och körer) som får en att stämma in i allsång innan man vet ordet av.

Pain är tillbaka och är här för att stanna!

Betyg:
7 av 10