Alvin and the Chipmunks (3): Chipwrecked

ALVIIIIIN… är tillbaka. Detta med resten av hans bröder och även nu de tre systrarna Brittany (Christina Applegate), Jeanette (Anna Faris) och Eleanor (Amy Poehler). De två tidigare filmerna har inte precis varit några erkända mästerverk, men jag tog ändå chansen att kolla på denna film. Liksom, vad har jag att förlora? Möjligtvis en timme och 30 minuter av mitt liv, har ändå inget bättre för mig.

De var popstjärnor men det blev en hel del problem med deras karriärer när The Chipettes kom in i deras liv. Nu är de istället en grupp allihopa och nu blir det istället stora (större) problem för Dave (Jason Lee) att hålla reda på alla, speciellt nu när han har bestämt sig för att de ska ge sig iväg på en liten semester tillsammans – bara ta det lugnt och ha lite roligt. Givetvis lättare sagt än gjort. Alvin (Justin Long) försöker imponera på kvinnorna på båten, Simon (Matthew Gray Gubler) spelar på casinot och flickorna har en dans-battle med tre stycken, aningen större, kvinnor. Den enda som faktiskt sköter sig är Theodore (Jesse McCartney), men den lilla stackaren är lämnad ensam med ett monster på TV:n. Efter utskällning så är det dock inte länge förräns nästa problem är på gång – Alvin har fått tag på en drake av en unge och snart är de alla på väg ut mot öppet vatten, allt medans Dave försöker få tag på dem men ramlar själv ner i vattnet – tillsammans med sin ärkefiende Ian (David Cross). Snart kommer de dock till filmens huvudattraktion (om man får lov att kalla ön för detta), där de allihopa träffar på Zoe (Jenny Slate) och hennes gäng – och Simone (Alan Tudyk). Medans de väntar på hjälp försöker de göra allt för att överleva.

Första filmen var okej, andra filmen var okej, denna filmen är… inte så okej. Det finns stunder där man drar på smilbanden och där man tycker att pojkarna och flickorna är ganska söta, men då kan man räkna med att det finns minst tre stunder för varje sådan stund som man tycker att filmen är irriterande. Det är dåliga skämt (som inte ens jag skulle slänga ur mig), det är riktigt jobbiga karaktärer… okej, det är en (Zoe), men ändå. Sångerna är inte lika bra här heller och det är en ganska övergripande sak i dessa filmerna – musiken. Där kommer man till ännu en irriterande faktor, de sjunger för minsta lilla sak som händer. Ett exempel: De blir uppsköljda på en strand – de sjunger ”Survivor”. Och det fortsätter igenom resten av filmen, vilket gjorde att jag gärna slog av hörseln till slut… och det ska man väl inte behöva göra när man kollar på en film, eller hur?

Betyg:
3 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/439jn74
Metacritic: http://tinyurl.com/7jlcz7u
IMDB: http://tinyurl.com/3d2hdbc
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/7zslmf9

The Smurfs

Smurfarna är vi alla bekanta med, små blåa figurerar med endast en vit hatt och ett par byxor i samma färg. De blir jagade av Gargamel utav ingen speciell anledning, vad jag vet, men han ser Smurfarna som sin största fiende. Först var det hela en serietidning, typ, och sedan kom det ju en lång tecknad TV-serie som pågick i nio år (1981-1990) och som jag minns att den var väldigt bra också. Nu är det dags för en Smurfarna-film fast där alla människor spelas av just människor och endast smurfarna är animerade. Hur ska detta sluta? Man har sett det förut, oftast har det inte slutat så lyckligt som man hade hoppats på.

När Gargamel ännu en gång jagar några av smurfarna ut ur sin by, som han genom Azrael har hittat till, så snubblar de över en portal som leder ifrån ”Det Glömda Landet” till våran värld. Givetvis som enda utväg så hoppar de igenom, allihopa. De landar i Central Park i New York och att vara så små i en så stor stad är inte lätt för någon av dem, så de måste finna något sätt att återuppväcka portalen och bege sig hem till sin älskade by igen, helst innan Gargamel hittar dem och kan äta upp dem, eller förvandla dem till guld.

Om man tänker på vad TV-seriens olika avsnitt handlade om – Gargamel lyckades allt som oftast ställa till problem och smurfarna var tvungna att finna ett sätta att lösa det hela på – så är detta ingen större överraskning. Den största överraskningen i filmen är väl att Hank Azaria spelar Gargamel och att Neil Patrick Harris gick med på att spela en av de större rollerna i filmen. Visst är han en bra skådespelare, men tycker att han borde ju kunna finna något mer… glamoröst, men det är hans beslut, helt klart. Så, filmen, hur var den? Överraskande bra. När det stod klart att smurfarna skulle vandra runt i New York och försöka klara sig undan Gargamel, Azrael och givetvis alla människor där, så blev jag smått skeptisk till om det skulle gå åt skogen än en gång men icke. Smurfarna gör det till en söt och, vågar jag säga, gullig upplevelse. Leksaker är ju i deras storlek så de försöker interagera med dem genom att prata med dem, använda deras kläder och massa sådant. Det gör att man mer än gärna kollar vidare. Helt klart bättre än vad jag hade förväntat mig.

Betyg:
6 av 10

Zookeeper

Ännu en generisk kärlekskomedi, denna gången med talande djur. Hur ska detta sluta? Man hade nästan lika gärna kunnat göra denna filmen till en animerad alt. tecknad film, anser jag. Filmens upplägg känns som just en sådan men att de gick på spåret att ha med levande djur och människor istället. Slutresultatet? Inte det värsta jag har sett, men inte jättebra heller.

Griffin Keyes (Kevin James) har träffat Stephanie (Leslie Bibb) ett tag och känner att han vill spendera sitt liv med denna kvinna, därför friar han till henne och får ett rungande ”Nej” som besked till detta förslag, p.g.a. att han är djurskötare på ett zoo, hon vill ha mycket mer. Fem år är Griffin högste hönset inom djurskötarna på zoo:et han arbetar på och efter en fest för sin bror Dave (Nat Faxon), som ska gifta sig, blir han erbjuden jobb just hos Dave som bilförsäljare och får förklarat för sig att det är det bästa sättet för att få tillbaka Stephanie. P.g.a. detta håller djuren på zoo:et ett möte och bestämmer sig för att hjälpa Griffin att vinna Stephanie’s hjärta och få honom att stanna eftersom han är den bästa djurskötare som de har träffat på.

Som sagt – skulle hellre sett filmen som en animerad eller tecknad film, när djuren pratar så är läpparna mer sladdriga än något annat och är dåligt synkade med talet, vilket inte alls fungerar enligt mig. Finns även en sekvens där Griffin tar med sig en gorilla ut på en restaurang och får alla att tro på att de har varit på en maskerad, detta för att gorillan har förmågan att prata. Det hela känns rakt igenom löjligt, speciellt när alla tjejerna vill attraherade av denna ”gigantiska” apa. Resterande djur sköter väl sina roller betydligt bättre, vilket i sig är ganska skönt att uppleva, men nej, det fungerar inte riktigt till 100%. Övriga karaktärer, d.v.s. människorna, håller betydligt högre klass och de känns verkligen hemma i en komedifilm som denna, de bjuder faktiskt på ett och annat skratt igenom filmen, vilket höjer betyget något snäpp.

Betyg:
5.5 av 10

Cars 2

Pixar är tillbaka! Nu är det ännu en uppföljare som står på tur, förra gången var det Toy Story som fick sig ännu en uppföljare och man kan inte säga annat än att det var ytterligare ett mästerverk från killarna på Pixar Studios. Här och nu handlar det om uppföljaren till 2006 års bästa animerade film, åtminstone enligt mig – Cars. Historien om Lightning McQueen uppskattades av många och speciellt de yngre pojkarna tyckte att han var väldigt tuff. Nu återstår det att se, är han fortfarande lika tuff eller blir det bara ytterligare en uppföljare som kommer bli bortglömd i längden?

Historien blir denna gången lite mer nutidsorienterad och främst är det om s.k. ”alternativ bränsle”. Sir Miles Axlerod (Eddie Izzard) bestämde sig för att göra en jorden runt-resa men under resan fick han problem med bränsle, därför bestämde han sig för att skapa det miljövänliga bränslet Allinol och för att uppmärksamma bränslet så skapar han även tävlingen ”World Grand Prix” där bara de bästa får tävla, vilket Lightning McQueen (Owen Wilson) får göra. Under tiden så blir Professor Z (Thomas Kretschmann) jagad av två agenter – Finn McMissile (Michael Caine) och Holley Shiftwell (Emily Mortimer) – p.g.a. en mystisk TV-kamera. Under resan i världen så får givetvis Mater (Larry the Cable Guy) och de andra i Lightning’s crew följa med honom, givetvis ställer Mater till det för allt och alla, även sig själv då han blir inblandad i agenternas affärer och får hjälpa dem att få fast boven som de jagar efter.

Det första jag tänker påpeka är att jag älskar röstskådespelarna, inte en enda som känns malplacerad. Speciellt Eddie Izzard tycker jag är roligt att höra i en film som denna, speciellt då jag älskar hans stå upp-komik. Om jag sen ska kommentera själva filmen så känns den betydligt svagare än ettan, som en typisk uppföljare brukar göra. Där första filmen hade flera karaktärer som stod för det roliga materialet så är det här mest Mater som gör sig till åtlöje och därför får en att skratta. Lightning är för allvarligt och allting känns betydligt mörkare, det känns som att Pixar fortsatte på det temat då det fick mycket ”beröm” i Toy Story 3, han är ledsen över mycket, bilar (människor?) blir förstörda, betydligt mer påtaglig action… ja, det mesta känns mörkare – på gott och ont.

För all del så rekommenderar jag den till alla som gillar Pixar’s filmer, det är en garanti att man blir underhållen om man ser den… men räkna inte med att den är lika bra som första rundan.

Betyg:
7.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Mr. Popper’s Penguins

Många är vi som tycker om Jim Carrey’s äldre filmer – Ace Ventura t.ex. – men som också tycker att han har blivit något sämre på senare år. Här kommer han med ytterligare ett försök att hitta tillbaka till forna dagar, med en film som handlar om att hans karaktär ska ta hand om några väldigt olydiga pingviner. Låter det tunt? För det mesta så stämmer det, storyn är inte den bästa men ja, varför ska man klaga? Skulle faktiskt kunna säga att det är något av det bästa Jim har varit med i sedan ”Bruce Almighty”.

Som sagt, Mr. Popper ska ta hand om sex stycken pingviner som alla är högljudda, skitar ner en massa, bits och liknande, det är genom dessa egenskaper som de får sina olika namn. Det hela börjar med att Tom, d.v.s. Mr. Popper, har väldigt lite kontakt med sin pappa eftersom han är ute och reser och utforskar världen, den enda kontakt de har med varandra är genom en gammal radio och när han väldigt sällan är hemma i New York. När Tom sen har växt upp och blivit en vuxen man, då blir han ungefär likadan. Han spenderar större delen av sin vakna tid till sitt arbete, där han köper fastigheter till sin arbetsgivare, och har väldigt lite tid åt sina barn. En dag så kommer det ett paket till honom, en stor trälåda, och i den finns då dessa pingviner – de är från hans nu bortgångna far. Han förstår inte varför de har blivit skickade till honom och försöker bli av med dem på många olika sätt, men när hans f.d. fru och barn kommer för att fira ena barnets födelsedag så får de reda på att han har pingvinerna och bestämmer sig då för att behålla dem.

Nästan direkt när han får hem pingvinerna och han försöker göra sig av med dem så förstår man att det kommer vända och att det kommer bli intriger kring detta, något som stämmer väldigt bra in för det är just vad som händer under filmens gång. Roligaste bitarna skulle jag vilja säga är i slutet, klassiska Jim Carrey-bitar som, utan att spoila något, t.ex. slowmotion-agerandet från Ace Ventura-filmerna. Det är något man har saknat lite och här är det inte helt förstört, möjligen inte helt nödvändigt att ha med heller… men det fungerar. Sammanfattningsvis så är det en film som man kan se med sina barn och jag tror barnen skulle tycka om den väldigt mycket och en del andra skulle säkert få ut en del underhållning från pingvinernas tramsande.

Betyg:
5.5 av 10

Marley & Me (2): The Puppy Years

Vi är många som har sett den första Marley & Me, succéfilmen baserad på boken med samma namn, och en stor del har säkert gråtit åt slutet av den filmen, ett mycket vackert sådant. När sen sluttexterna rullade på duken eller skärmen så var det säkert en liten bit som hoppades på en uppföljare men jag kan säga redan nu, det är inte en uppföljare som denna som man hade hoppats på. De slaktar allt som etablerades i den första filmen, allt som sades, alla karaktärer, varje händelse… hela storyn, om man ska vara så pass ärlig. Utan att spoila något så kan man säga som så att Marley kommer till familjen med John och Jennifer Grogan (spelade av Owen Wilson och Jennifer Aniston) som födelsedagspresent till den senare, John anser att hon ska lära sig att ta hand om hunden för att senare i livet kunna ta hand om ett barn. Inga konstigheter där… än.

Här är Marley den valp man får se i första filmen, före han kommer hem till sina nya ägare, men… han är hos Bodi (Travis Turner), Carol (Chelah Horsdal) och Fred (Donnelly Rhodes) – alla med efternamnet Grogan. Inte hört talas om någon av dem i första filmen, aldrig blivit nämnda, inte ens samma skådespelare. Måste i alla fall vara samma valp med tanke på namnet, ras och liknande. Så vad har hänt med John och Jennifer? Har de bara gått upp i rök och någon annan har typ kapat deras identiteter och sen även bytt namn på kuppen? Verkar inte bättre. Det enda som är sig likt är att Marley är väldigt olydig, fast väldigt mycket mindre olydig visserligen.

Hur som helst så kretsar denna filmen kring att Bodi vill ha en egen hund men får inte det för sin mor, Carol, eftersom hon anser att hon inte kan ta ansvar tillräckligt mycket. Eftersom han ska vara hos Fred, morfar, så kommer han ha tid att träna upp Marley och utmanar sin mor med att fråga om han kan få en egen hund om han lyckas träna Marley till att vara lydig och det går hon med på. Kort därefter så upptäcker han att det ska vara en valptävling i staden och börjar att träna med hjälp av grannens två valpar – agility och ”längdhopp ner i vatten” (?) är det som gäller.

Det finns så mycket som gjorde att jag suckade och mest ville stänga av filmen medans den rullade på… och jag orkar inte skriva ner allt det. Jag kan säga som så att jag rekommenderar er alla, om ni vill se en dålig film såklart, att undvika denna filmen. Möjligen att barn skulle tycka om den, det kan jag mycket väl förstå.

Betyg:
2 av 10 – UNDVIK!