Cube

Vad skulle du göra om du en dag skulle vakna upp i ett kubformat rum? Det är frågan sex stycken individer ställs inför. De vet inte varför de är där, hur de kom dit, hur de tar sig ut, inte ens var de är. De kommer alla från olika platser, har olika roller i samhället, men har alla tagits från sina hem (eller liknande) för att sedan placeras i dessa kuber. Kuberna, eller rummen om man så vill, är tusentals till mängden och vissa har fällor som man måste se upp för.

Men de olika individerna har olika förmågor/identiteter som går att dra nytta av i denna gigantiska labyrint – Quentin är en polis, Leaven är ett matematiskt snille, Worth är en arkitekt, Holloway är en doktor, Rennes är mästare på att fly från fångvårdsanstalter och Kazan är en mentalt handikappad man.

Det ur vägen och filmens slut seglar förbi på skärmen framför en, då framstår fler frågor än vad man har fått svar på. ”Varför byggdes kuben?”, ”Var byggdes kuben?”, ”Vem byggde kuben?”, ”Hur byggdes kuben?” … och sen några frågor som innehåller spoilers, så de ska jag skippa helt och hållet att nämna. Dessa saker i kombination med att en del agerande är ”give and take” under de 90 minuter som filmen fortlöper gör att den tappar en hel del i styrka, tyvärr.

Däremot, det som gör att betyget inte sjunker ända ner till botten och förblir där är spänningen. Visst, man vet inte varför de har blivit placerade där men nog fan vill man att de ska få komma ut – på ett sätt eller annat! Man börjar helt enkelt tycka synd om karaktärerna och vill deras bästa till slut, det är där filmens styrka finns… och sedan någon cool dödsscen också. Vad? Ni hade väl inte räknat er en film som denna utan någon som dör?!

Betyg:
5 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

The Artist

Aldrig varit en för stumfilm, inte ens för svartvita filmer. Mest tyckt att det har varit tråkigt och intetsägande och snabbt undvikit att se sådana filmer – främst stumfilmer. Men som man säger, ”Någon gång ska man väl bli motbevisad”. Det är jag i detta nu glad över att ha blivit, nu när jag har bevittnat 2011 års grand slam-vinnare på Oscarsgalan; Den fick pris för Bästa Film, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Filmmusik och Bästa Kostym. Välförtjänt vinnare av dessa priser.

Det rör sig om det sena 1920-talet, stumfilmen är det största inom underhållningsväg och den största stjärnan är George Valentin (Jean Dujardin). Han är älskad av både publiken och pressen och under just ett möte med pressen, efter premiären av hans senaste film – ”The Russian Affair”, möter han av en slump den vackra och talangfulle Peppy Miller (Bérénice Bejo).

Peppy vill bli en filmstjärna hon också och efter mötet med George syns hon förstasidan i tidningarna och hon börjar söka lyckan i Hollywood. Där hamnar hon hos Kinograph Studios – samma studio som George jobbar för. De börjar göra filmer tillsammans men som de flesta vet kommer nästa stora steg i filmvärlden: Introduktion av ljud och därmed även talets intåg i filmerna.

Kinograph och dess överhuvud Al Zimmer (John Goodman) bestämmer sig för att avsluta all stumfilmsproduktion och istället satsa allt på ljudfilmen, något som resulterar i att Georges karriär får ett snabbt slut. Samtidigt blir Peppy Hollywoods nya stjärna… men detta kanske är slutet på något stort?

Personkemin mellan Jean och Bérénice är helt fantastisk, tror inte det hade kunnat bli mycket bättre än med dessa två. Verkligen sprudlar av glädje och kärlek mellan de två. Samtidigt är insatserna av sådana som John Goodman och Malcolm McDowell, två stycken man inte förväntar sig att se i en film som denna, ”spotless” de också. Jag kan inte finna en enda dålig skådespelarinsats i denna film, faktiskt.

Jag får finna mig besegrad av en SVARTVIT STUMFILM. Redan från början var jag fast och jag tror det har mycket med komediinslagen att göra och att det är så fartfyllt. Inte en stund då man kan kolla bort för då missar man någon handling… eller så missar man ett textkort, det kanske inte heller är så bra att göra – även fast de inte är överdrivet många under filmens gång.

Ska erkänna att jag var nära på att gråta under en sekvens under filmen, men det löste sig ganska bra till slut… och vill ni se vilken sekvens det är – kolla då på filmen. Jag kan rekommendera den till precis ALLA!

Betyg:
10  av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

jOBS

För några dagar sedan avslutade jag min läsning av ”Steve Jobs – En Biografi”, mycket intressant läsning om en man som var med om mycket och förändrade såväl datorindustrin som musikens, filmens och telefonens dito. Det kan ingen ifrågasätta, oavsett vad man än tycker om de produkter som han låg bakom. Sen slog tanken mig att jag kanske skulle se filmen ”jOBS”, som kom ut förra året med Ashton Kutcher som Steve själv. ”Kanske den är en bra och intressant film?” var min främsta tanke, till dess att det slog mig att Ashton (som är förvånansvärt lik Steve i filmen åtminstone) blev nominerad till en s.k. Razzie (Golden Raspberry Award, ungefär som motsatsen till Oscars – sämsta filmen, sämsta skådespelaren etc.)… och med det etsat fast i huvudet så förstår jag inte hur jag lyckades ta mig igenom detta.

Filmen inleds med presentationen av iPoden för att sedan kasta åskådaren tillbaka till 70-talet när Steve gick på Reed College med bl.a. Daniel Kottke (Lukas Haas). Därpå får man ett axplock från Jobs karriär: När han jobbar på Atari och får hjälp av Steve Wozniak (Josh Gad) att skapa ett spel på endast fyra dagar och sedan blir helt hänförd av det Woz arbetar på – ett kretskort, kort och gott en dator i sin enklaste form – och insisterar på att visa upp denna på Homebrew Club, döper datorn till ”Apple Computer”, får kontakt med en butiksägare som gör en beställning på nyligen nämnda kretskort/dator. Så långt kan det tyckas vara okej, men efter detta blir det värre. Man får se när Apple Computer förhandlar fram en faslig stor summa pengar, presenterar Apple II… och sen helt plötsligt är de gigantiska och håller på med Lisa. Sen blir han kickad från Lisa-teamet, bara för att sättas in i Macintosh-teamet istället. Sen är det lite familjeliv på slutet och… slut.

Enligt mig borde de antingen ha koncentrerat sig på en bit av hans karriär – exempelvis när Apple startades och de började utveckla Apple I och Apple II – eller varför inte hela biten kring Lisa och Macintosh om de nu ville ha en stor bit drama med i filmen? Andra alternativet hade varit att strunta helt i filmen och istället låta en dokumentärskapare göra en ordentlig dokumentation av hans framgångsrika karriär och inte skippa iMac, Pixar och allt det. Filmen känns bara, som man nog förstår att jag tycker, som en gigantisk röra som jag inte skulle rekommendera till någon.

Betyg:
2 av 10 – REKOMMENDERAS EJ!

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

I, Frankenstein

”Från skaparna av Underworld” stod det i stor text på biografen när jag såg trailern till ”I, Frankenstein” första gången och lite intresserad blev man men samtidigt kvarstod frågan om hur man skulle kunna göra en Underworld-liknande film fast med Frankenstein och hans monster. Nu har vi några månader svaret och det är inget vackert sådant.

De flesta vet berättelsen om Frankensteins monster – blev ihopsydd av kroppsdelar från flertalet olika människor och sedan matad med massvis av elektricitet och yadda-yadda-yadda. Eftersom monstret sedan dödar Frankensteins nyblivna brud så är han ute efter revansch men dör i kylan uppe i norr. På sin egen hand blir monstret – som senare får namnet Adam (?!?!?!) – attackerad av demoner och därpå räddad av gargoyles som egentligen är änglar.

Spola fram lite mer än 200 år. Modern tid, demonerna och änglarna ligger fortfarande i luven på varandra. Men nu är ju teknologin lite mer avancerad och demonprinsen Naberius har för åsikt att bringa tillbaka tusentals själlösa lik för att hans demoner ska besätta dem och vandra på jordens yta och göra människornas liv till ett helvete… get it, helvete? Ah… screw it.

Okej. Så där är änglarna, där är demonerna, där är människorna och där är… Adam. Hur fick han detta namn? Jo, det är när han blir räddad av två gargoyles i början av filmen och deras drottningen bestämmer sig för att ta sig friheten att ge honom ett namn. Bara att ta emot, inga ”men”. Det är mitt första problem. Mitt andra är att… vilken funktion fyller Adam/Franksteins monster EGENTLIGEN? Okej, bortsett från hela ”resurrection”-saken som bygger på just den historien, men annars är det till mångt och mycket att tjejer ska ha något att titta på… I guess. Ska man klaga lite till så kan man säga att transformationen mellan ”människa” och gargoyle eller demon… det syns inte alls. Där kunde de ha kollat på sina tidigare alster och lärt sig själv en läxa.

Kollar man senare på skådespeleri så är Bill Nighy ALLDELES för ”over the top” i denna filmen. För mycket ögonbrynsryckningar och konstpauser i meningar, det var i en lagom mängd i Underworld-filmerna men här är det bara för mycket. Aaron Eckhart (Adam) är även han vid vissa tillfällen ganska för mycket, speciellt i slutet där hans kropp skakar okontrollerbart och man ser hur han överdriver främst ansiktsuttrycken. Hon som spelar vetenskapskvinnan Terra – Yvonne Strahovski – är okej, bortsett från när hon träffar på sin första demon och hon säger ”Oh shit!” precis som att det är något som händer henne var dag. Nej, den som gör bäst i från sig – och då är inget speciellt egentligen – är Miranda Otto som spelar drottningen till änglarna/gargoylesen Leonore. Hon håller det på ett ganska neutralt plan ändå.

I slutändan handlar detta bara om att försöker återupprepa framgångarna med Underworld. De vet att den serien går mot sitt slut och behöver nu ha något nytt som de kan producera flera uppföljare till. Detta är INTE det, men bli absolut inte förvånad ifall det kommer en uppföljare 2015-2016. Tyvärr.
Betyg:
3 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes