Ginger Snaps

Någon på Dayviews tipsade om ”Ginger Snaps” och det har länge legat och gnagt i bakhuvudet på mig, när den sedan dök upp som ett förslag på Netflix så fick det bli lite varulvsaction.

Systrarna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigitte (Emily Perkins) har länge haft en pakt som säger att de antingen ska vara borta vid 16 år (rymma långt bort från civilisationen m.a.o.) eller vara döda. De är båda två väldigt inne i allt som har med döden att göra och iscensätter och fotograferar dödsscener så fort de får tillfället att göra så.

Natten när Gingers första menstruation kommer är det fullmåne och en varelse härjar på stadens gator, sliter hundar i bitar och även Ginger blir biten av den. Inom ett par dagar sker stora förändringar – hon börjar få en svans och ett speciellt aggressivt beteende. Hennes syster försöker med hjälp av Sam (Kris Lemche) hitta ett botemedel mot detta men det är en kamp mot klockan och en ny fullmåne börjar närma sig och nu är det inte bara hundarna i staden som får sätta livet till.

Det är en okej film och den är lite av en b-skräckis (mer thriller i mitt tycke), så om man gillar b-filmer men främst varulvsfilmer så finner man nog sin ”cup of tea” här. Det som lyfter upp filmen är däremot dess mörka humor och budskapet om att när man växer upp så är man mer eller mindre ett monster och det kan förstöra ett och annat förhållande med familj eller vänner om man inte har förmågan att hålla tillbaka. Just ja, skådespeleriet är i stort sett väldigt bra det också. Men det kändes som allt byggdes upp för att sedan avslutas alldeles för abrupt, ett kort slut där man knappt får se någonting, vilket jag ansåg vara synd.

Men för den ser denna och som sedan inte kan få nog, till skillnad från mig, finns det även Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning. Varsågod.

Betyg:
6 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

Rush

I den ena hörnan står den brittiska playboyen James Hunt (Chris Hemsworth), i den andra ställer sig den metodiska, det strategiska geniet och österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl). 70-talets största Formula 1-slag är på väg att ta plats mellan dessa män, men det kommer inte sluta utan viss förlust för båda två. Niki förlorar stor del av sitt ansikte i sin olycka på Nürbürgring i Tyskland 1976 och James förlorar sin fru, en kanske inte lika stor förlust men förlust trots det.

Baserat på de verkliga händelserna kring dessa två förare så är det en oerhört bra skildring om hur de båda var på och utanför banan, den ena ute på kvällarna och tog sig en öl eller två och den andra lugn mest hela tiden, mycket för att kunna koncentrera sig på sin körning och sin familj. Både Chris och Daniel gör sina roller perfekt, tror inte det skulle kunnas välja några bättre för just dessa roller.

En actionfylld racing-film med en del drama involverat likaså, för den som gillar detta och även Formula 1 – då är detta precis vad man har letat efter.

Betyg:
9 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

The Shawshank Redemption

De flesta är nog bekanta med denna film vid detta laget, den är trots allt nummer ett på IMDbs ”Topp 250”-lista, var nominerad till sju Oscars och många andra priser, varav 15 den vann – ingen Oscar dock. Men trots att den har funnits sedan 1994 så hade åtminstone inte jag sett den förrän för någon dag sedan. Det som gjorde att jag slutligen såg den var lite ”tjat” från min yngsta bror, nu är jag glad för det ”tjatet”.

Han var en ung och framgångsrik bankman, mannen vars namn är Andy Dufresne (Tim Robbins), men nu sitter han i Shawshank-fängelset på dubbla livstider för att han har mördat sin fru och hennes älskarinna. Där inne återvinner han sakta men säkert sitt hopp igen genom främst sin nyvunna vän ”Red” (Morgan Freeman) och han påbörjar jakten på sin största dröm – att finna en vän ut därifrån, att bevisa sin oskuld.

Finns egentligen bara en sak att säga; Fantastisk film. Såg den på NetFlix men kort efter det att sluttexterna rullade så beställde jag den på BluRay, ett måste att ha i samlingen helt enkelt. En handlingen som fastnar hos en på direkten, nära perfektion gällandes skådespeleriet… och tårarna, de är inte långt borta vid vissa tillfällen i filmen. Kan inte rekommendera den nog.

Betyg:
10 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

The Spectacular Now

Nominerad till flertalet priser och vinnare av bl.a. ”Special Jury Prize” på Sundance Film Festival och vinnare av ett pris på den filmfestivalen brukar oftast vara tecken på en bra film. Exempel på det är ”Indie Game: The Movie”, en fantastisk dokumentär (läs mer här). Hur som helst så är detta något så ”originellt” (verkligen inte) som en komedi/drama/romans-film om kärlek och allt vad det innebär under tonåren. Man har hört det så ofta förut, man har sett det lika mycket och man har varit med om det själv men den YouTube-profil (FilmFanPete) som tipsade om filmen sa att den skulle vara något annorlunda… så vad gör man då? Jo, ger det en chans!

Som man bör så lever Sutter Keely (Miles Teller) i nuet, inte i då eller framtiden… nu. Han gillar det där. Han går på high school, är charmerande och behärskande, han är partylivet personifierat, älskar sitt jobb i en klädesbutik för män och har NOLL planer för framtiden. Som den partykille han är så bär han alltid med sig en plunta med whiskey, oavsett var han går så finns den i hans inre bröstficka. Men saker förändras när Cassidy (Brie Larson), hans flickvän, bestämmer sig för att det är slut mellan dem…

Han blir full, vaknar upp på en gräsmatta som tillhör det hem där Aimee (Shailene Woodley) bor, hon är annorlunda, inte som de andra tjejer han har umgåtts med fram till denna dag. Aimee är en ordningssam tjej som läser serietidningar av karaktären science-fiction, har aldrig någonsin haft en pojkvän och har absolut planer och drömmar för framtiden. Trots Sutter vanföreställning om ett ”lysande nu” (därav filmens titel) så dras de till varandra och de påbörjar att umgås tillsammans.

Till en början kan den tyckas vara precis som jag skrev i inledningen – en vanlig romantisk dramafilm med en ganska självupptagen kille som främst försöker dra nytta av en tjej som inte har fått någon riktig uppmärksamhet från killar förr – men det förändras 20-30 minuter in i filmen och sakta men säkert, när deras relation byggs upp med allt vad det innebär, så blir det bättre och bättre och karaktärerna växer tillsammans med handlingens framfart. Slutligen bryr man sig verkligen om Sutter och Aimee och vill att de ska få det absolut bästa här i världen. De känslor de kan tänkas känna sköljer över åskådarna. Fantastisk film, rekommenderas!

Betyg:
9 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

Plush

Efter ”Sucker Punch” (som jag älskade) så har jag haft viljan att se fler filmer med Emily Browning, men första försöket – ”Sleeping Beauty” – var inte precis någon höjdare, mest ett tråkigt försök till att berätta för åskådarna att människor är giriga och inte alltid ser ut att vara de personer som de är. Nu blir det ännu mer erotik, denna gången är dock Emily en rockstjärna vars bror Jack (Thomas Dekker) (som även är hennes bands gitarrist) dör genom att överdosera på droger.

Just eftersom det med hennes bror skedde så blev hon tvungen att fixa en ny gitarrist och valet faller på Enzo (Xavier Samuel), en man som försöker ta över rollen som den viktigaste personen i hennes liv – en roll som även hennes man Carter (Cam Gigandet) och hennes barn även försöker behålla. Att bolla allt detta gör Hayleys liv till ett helvete, speciellt när bandets försäljningar sjunker p.g.a. avsaknadet av en ordentlig hit sedan hennes broders död. Åh, just ja… ett fan gör också allt för att nå fram till Hayley…

Handlingen känns som en s.k. täckmantel, stor del av tiden är det sex som gäller och hade det inte varit för att man inte såg något könsorgan eller bröst eller något sådant… så hade jag nästan trott att det handlade om en dålig porrfilm istället. Men det är åtminstone ett bättre försök än ”Sleeping Beauty” och/eller ”About Cherry”. Det som talar för filmen är att spänningen ökar gradvis allt eftersom.

Betyg:
6 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

The Terminator

Ännu en ”måste”-film som jag inte hade sett. Ja, jag hör vad ni säger. Inte sett ”The Thing” och nu inte heller ”The Terminator”. Ironiskt nog så har jag sett ”Terminator 2” och nu har jag även rådat bot på detta lilla ”problem”. Förlåt för att det tog sådan tid.

En Terminator (Arnold Schwarzenegger) skickas tillbaka i tiden, hans uppdrag är att döda en person – Sarah Connor (Linda Hamilton), en ung kvinna som kommer ha en stor roll i framtidens krig mot maskinerna. Men en människa – Kyle Reese (Michael Biehn) – åker också tillbaka i tiden, han gör det för att beskydda Sarah och se till att hon inte kommer till skada. Terminatorn använder sig av sin otroliga styrka och intelligens (han är ändå en cyborg) för att försöka få fatt på henne, men det är väldigt svårt att förstöra det som är oförstörbart.

ACTION! Explosioner i mångt och mycket, skottsalvor som flyger hit och dit, biljakter, spänning, liten smula romans… denna filmen har det mesta som man kollar efter i en film. Som de flesta vet så är ju Arnold inte den bästa av skådespelare, men ack så underhållande det är att kolla på honom när han skjuter och slår sig fram genom alla de som försöker stoppa honom och rollen i sig är egentligen perfekt för hans del i och med att den är så pass stel som den är. Linda och Michael gör även de två sina roller fantastiskt bra, så bra att det blir nagelbitande mot slutet (mer än så säger jag inte, så jag inte förstör något för de som kanske inte heller har sett den förut) och man vill verkligen Sarah Connor hennes absolut bästa. Det snyggaste med filmen måste vara när man ser Terminatorns röda öga genom ögonhålan och när han skär upp armen och man ser metallstängerna där i. Mums.

Betyg:
9 av 10 – Rekommenderas.

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

The Thing

Så blev det en tredje film. Denna gången ännu en John Carpenter-film – ”The Thing”, originalet från 1982. Denna gången får Kurt & Co slåss mot en utomjording som kan anta formen av de människor eller djur den har dödat.

Inledningsvis ser man hur ett UFO kraschar någonstans på vår planet, men det dröjer 100.000 år innan några norska forskare, som är stationerade på sydpolen, hittar det som befann sig i det djupt nere i marken. Det som gör att helvetet når den amerikanska basen är två norrmän i en helikopter som försöker skjuta vad alla tror är en helt vanlig hund, men natten därpå får de se vad det rör sig om – en varelse som kan mutera sig och attackerar allt som rör sig i dess närhet. Men snart kommer de fram till hela sanningen; det är inte bara att den muterar sig, den förvandlar sig till de den har dödat och rör sig som den personen, ser ut som den personen och låter som den personen. Vem kan man då lita på, om man inte vet vem som är människa och vem som är ”The Thing”?

En film som verkligen spelar på det mentala, att vara ”instängd” på en bas på kalla antarktis och inte kunna komma därifrån men ändå veta att man kan inte blunda för en sekund för när man minst anar det så är varelsen där och tar en. Kan mycket väl förstå varför bl.a. MacReady blir halvt galen under tiden som den härjar hos dem, speciellt när han har sett vad den har gjort till alla norrmännen (eller svenskarna, som han kallar dem för). En bra och spännande film och effekterna i denna filmen är… för att vara en film från 1982 så är de exceptionella, enligt mig.

Betyg:
7.5 av 10 – Rekommenderas.

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

Overboard

Ännu en Kurt Russell-film, denna gången inte riktigt samma typ av film. Medan ”Big Trouble in Little China” är actionfylld på ett sätt, så är denna actionfylld på ett helt annat vis.

Den rika Joanna (Goldie Hawn), en riktig satkärring, anställer en snickare vid namn Dean (Kurt) för att hennes garderob måste byggas om för att få plats med alla nya kläder som hon har köpt. Dean gör precis vad hon ber om, men givetvis blir det ändå inte rätt och de hamnar i bråk och Dean får inte lön för sitt arbete. Nästa dag vänder dock turen till Deans favör när Joanna fiskas upp ur havet och det upptäcks att hon har drabbats av nästan total minnesförlust och han bestämmer sig för att använda detta lilla missöde för att få henne att betala tillbaka det hon är skyldig honom. Planen är att övertyga henne om att hon är hans fru, på så vis får han då en hushållerska och även en mor till hans fyra söner.

Inledningsvis vill man bara smälla till Joanna, hon är en riktig översittare som tror att hon kan få precis allt och göra precis vad hon vill med alla… men å andra sidan, hennes mor är likadan och hon har blivit uppfostrad till att vara på detta vis. Men när Dean börjar med sin plan och allting vänds till det bättre för honom och hans pojkar så ser man egentligen hur hon verkligen är, en snäll och älskande ”moder” och ”fru”. Filmen bjuder upp till skratt och även senare kan nog många fälla en tår eller två. Gillades verkligen!

Betyg:
7 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes

Big Trouble in Little China

John Carpenters ”Big Trouble in Little China” anses av många vara en klassiker och trots att den är från 1986 så hade jag nu 27-28 år senare inte sett den, till dess att den dök upp som tips på Netflix och jag och min fru satte oss framför TVn för att kolla på Kurt Russell göra det han kan bäst – sparka rumpa.

När långtradarchaffisen Jack (spelad av Kurt) gick med på att hjälpa sin vän Wang (Dennis Dun) att plocka upp Miao (Suzee Pai), hans fästmö, på flygplatsen så trodde han aldrig att han skulle få bli ett vittne till en kamp mellan goda och onda krafter. Miao har emeraldgröna ögon, vilket är precis vad den odödliga magikern Lo Pan (James Hong) behöver hos den kvinna han ska gifta sig med. Varför? Jo, det ska göra honom dödlig igen och även låta honom återta sin fysiska form. Inte bara behöver Jack och Wang rädda henne, utan behöver även ta tillbaka Jacks stulna lastbil… men det blir svårt, med tanke på Lo Pans avsaknad av kropp.

Ganska ytlig handling, så att säga, men det stoppar absolut inte filmen från att underhålla. Jag kan förstå varför så många gillar filmen, med dess action, spänning och humor gör att den fortgår utan några ”hack”, det är aldrig att man undrar vad som ska hända härnäst förrän det redan har hänt.

Betyg:
6.5 av 10

Trailer – MetaCritic – IMDb – RottenTomatoes