Wrath of the Titans

Två år är det sedan föregångaren ”Clash of the Titans” och minnet är väldigt vagt när det gäller den filmen, ingen film som man minns sådär jättenoga precis. Hur som helst var det nu dags för att än en gång följa med Perseus (Sam Worthington) ut på äventyr och ut i strid med de grekiska gudarna. Hellre hade man stannat hemma och sovit.

Ett årtionde har gått sedan hans heroiska vinst över Kraken och nu är Perseus – Zeus’ (Liam Neeson) son och tillika halvgud – är en simpel fiskare, detta tillsammans med sin 10-åriga son Helius (John Bell), och det finns inga som helst intentioner att gå ut i strid mer i detta liv. Under tiden pågår blir gudarna kraftigt försvagade eftersom människornas hängivenhet till dem har minskat och detta gör att de börjar förlora kontroll över de fängslade titanerna och deras ledare, Kronos, far till Zeus, Hades (Ralph Fiennes) och Poseidon (Danny Huston). De tre lämnade honom att ruttna i djupet som kallas för Tartarus, en fängelsehåla som ligger djupt ner i underjorden. Perseus kan inte ignorera kallelsen när Hades, tillsammans med Zeus’ andra son Ares (Édgar Ramírez), ändrar sin lojalitet och gör upp en överenskommelse med Kronos att tillfångata Zeus.

Jag tyckte ”Clash…” var en okej film, men detta är bara löjligt. Handlingen är löjligt platt till att börja med. Gå dit, gör det, besegra den – repeat. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är skådespelarnas framträdande, då främst Sam, Liam, Ralph och Bill Nighy‘s. Annars var detta inte mycket att hänga i den symboliska granen.

Betyg:
3 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/dxm6nx9
Metacritic: http://tinyurl.com/7gqwnhy
IMDb: http://tinyurl.com/2wdjezh
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/8xbw6ru