Ice Age (4): Continental Drift

Ice Age är nu framme vid sin fjärde installation och våra vänner, som vi har följt sedan isålderns början, ska nu ut på ännu ett äventyr. Den stora frågan är… kommer detta bli den sista eller kommer de fortsätta med en femte del om ett-två år? Personligen hoppas jag på en ändstation.

Scrat har jagat sin nöt sedan tidens begynnelse, men denna gången ska hans jakt visa sig ha konsekvenser som ska förändra hela världsbilden. De olika kontinenterna, som vi känner till dem idag, börjar genom denna lilla varelse att bildas. I kölvattnet av detta så återförenas Sid (John Leguizamo) med sin elaka farmor (Wanda Sykes), Manny (Ray Romano) skiljs från sin familj och Diego (Denis Leary) hittar sin kärlek – något han givetvis förnekar – och ute på havet träffar de på pirater som gör allt för att hindra dessa att komma hem till sina älskade vänner.

Om än en lite seg början, där det mesta handlar om Peaches (Manny’s och Ellie’s – Queen Latifah – dotter) (Keke Palmer) och hennes lust att bryta regler och vara rebellisk – som vilken annan tonåring som helst, så blir filmen bättre ju längre den går. Scrat’s jakt slutar aldrig att bjuda på skratt, Sid – hur dum han än är – hjälper till så gott han kan och är nog den färgstarkaste av hjältarna i denna filmen … och alla nya vänner som de finner på vägen hem, de bidrar väldigt mycket till skratten också. Dock var där en sak som jag fattades och det var Buck från förra filmen… men jag antar att man inte kan få allt här i världen.

Men som sagt, hoppas detta är slutet på serien – som Shrek-filmen, som slutade på fyra filmer – och att de inte mjölkar längre.

Betyg:
7 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/cm72d72
Metacritic: http://tinyurl.com/capaxsc
IMDb: http://tinyurl.com/22l5bpt
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/bsrldrv

To Die For

Suzanne (Nicole Kidman) vet precis vad hon vill. Hon vill bli en nyhetsreporter på TV och hon är villig att göra precis vad som helst för att nå detta livsmål och för att få det hon vill ha. Det hon brister i intelligens, det har hon istället i beslutsamhet och diaboliska knep. Med obeveklig fokus närmar hon sig detta mål och på vägen dit måste hon förstöra för alla som står i sin väg – det spelar ingen som helst roll vad kostnaden i slutet blir eller vad för medel hon måste använda sig utav, bara hon uppnår sitt mål.

Filmen är utformad som en dokumentär där de olika karaktärerna blir intervjuade, och mellan dessa segment får man tillbakablickar från själva bakgrundshandlingen. Till en början är detta upplägg ganska intressant och höll mig inne i filmen, men ju längre tiden gick och filmen fortgick så tappades detta intresse och man mest längtade efter stunden då sluttexterna börjar rullar på skärmen. Dessutom, det påstods att detta skulle vara en ”mörk komedi” – antingen är det tröttheten som infinner sig hos mig eller så upptäckte jag inget ”komiskt” här, någon får gärna förklara detta för mig. Även de betyg som filmen har blivit belönade med bidrog även det till att jag ville se filmen – fr.o.m. nu tänker jag inte längre lita på dessa på den nivån som jag gjorde nu.

Nej, synd att det inte var bättre… men som Suzanne i filmen säger – någon måste börja någonstans, så även Nicole.

Betyg:
4 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/2fkd6rh
Metacritic: http://tinyurl.com/bms7l26
IMDb: http://tinyurl.com/yzrc4bj
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/dxjmx65

Goon

Wow, äntligen en ny film baserad kring det underbara spelet vi kallar för hockey. Ungefär så tänkte jag när jag fick syn på ”Goon”. Nästa sak som uppmärksammades var att Seann William Scott spelar huvudrollen, ”det kan väl passa ganska bra”. Ack så fel man kan ha ibland.

Doug (Seann William Scott) är inte särskilt nöjd med sitt nuvarande jobb som dörrvakt på en lokal bar och han är även det svarta fåret inom familjen, vilket är lite pinsamt då resten är väldigt framgångsrika. Han drömmer dock om att spela hockey, att bli som Ross ”The Boss” Rhea (Liev Schreiber). När han är på en match med sin vän Ryan (Jay Baruchel) så uppstår chansen. Efter ett slagsmål på isen blir en spelare utvisad och då även hånad av publiken bakom honom, vilket slutar i ett blodigt slagsmål mellan honom och Doug, ser tränaren av Halifax Highlanders potential i detta mammothstora muskelberg.

Det finns dock två hinder för honom, hans bristande spelförmåga och sin brors konståkningsskridskor. Men genom att stå upp mot sina lagkamraters hån så tar Doug till slut en plats i laget och genom Ryan’s hjälp blir han även en stjärna. Snart kommer han ställas mot det som han har sett fram emot hela sitt liv – en kamp mot Rhea och en chans att få en flickvän. Men först och främst ska han lära sig att stt på ett par skridskor och åka på dem likaså.

Det är så oerhört synd att jag inte gillar denna filmen. Varför jag inte gillar den? Jobbiga karaktärer – främst Ryan som hela tiden ska hålla på och snacka om ”fitta” och liknande men även Doug som verkar närmst mentalt handikappad eller något i den stilen. Sen lägger vi till långsam framskridning och en handling som inte riktigt tilltalade mig och vi får en film som jag inte alls gillade. Roligaste delarna var när det väl spelades hockey, som i ”The Mighty Ducks”-filmerna. Det är då den låg rätt till hos mig, annars… tyvärr inte.

Betyg:
2 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/d3xz69v
Metacritic: http://tinyurl.com/c3y9t26
IMDb: http://tinyurl.com/2f3vhwz
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/6toutqc