The Nine Lives of Fritz the Cat

1972 lades serien ner, samma år kom ju den första filmen till biodukarna. Det dröjde inte mer än två år förräns uppföljaren kom, denna gång UTAN varken Robert Crumb eller Ralph Bakshi (regissören av den första filmen). Att de två har lämnat skutan märks främst på stilen som den är tecknad, lite skillnader finns det allt. Nu börjar dock det bli ännu mer kaotiskt än två år tidigare.

Nu är Fritz gift, inte med den kvinna han var ihop med förut men ändå en gift man. De går på socialbidrag och de har en liten son som vanligtvis sitter och onanerar – något han har fått från sin far. Medans hans fru skriker på honom och ”förklarar” hur otroligt värdelös han är så sitter han på soffan och röker sin joint och svävar iväg i andra tankar – tankar som man får uppleva genom filmens gång.

Han träffar Juan, en kille från Puerto Rico. De pratar om Juan’s syster och Fritz drömmer sig bort till där han bjuder sagda syster på en joint – som sedan blir kåt av denna – och att de senare ligger med varandra. Nästa person han träffar på är ett fyllo som påstår att han är Gud. Härnäst är han i Nazi-Tyskland och har rollen som Hitler’s psykolog. Igenom hela filmen så är det saker som dessa som man får uppleva och precis som förut så undrar vad tusan det är som sker, om man har fått i sig något olämpligt, om man är hög… ja, vad som helst. En sak som är väldigt säker i alla fall är att man får sig ett otroligt gott skratt av denna filmen.

”Fritz the Cat” var en bra film men personligen anser jag att denna är bättre just för alla de konstiga saker som Fritz får uppleva här. Denna rekommenderas till samma personer som jag rekommenderade första till – till de som vill ha sig ett gott skratt. Säger dock än en gång, vill man se någon djup och intressant film – vänd dig om och kolla på ett annat ställe.

Betyg:
7 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/5txupdk
Metacritic: –
IMDB: http://tinyurl.com/broc844
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/d28n7mf

Fritz the Cat

Låt oss ta en tripp tillbaka till 60-talet, närmre bestämt Januari 1965. Det året publicerades första serien med Fritz the Cat, skapad av Robert Crumb. Detta var en serie till synes utan några som helst gränser, snusk och liknande saker visades utan några som helst censur – inte riktigt som numera då allt sådant censurerar. Serien skördade ganska mycket framgångar men bara i seriernas undergroundträsk. Trots detta så blev serien till en film – denna film – 1972, samma år valde Robert att avsluta sin serie p.g.a. att han inte riktigt kom överens med filmskaparna. Filmen? Den blev en succé världen över och blev även den första animerade filmen att få en ”X”-rating i staterna och är en av de mest framgångsrika animerade indie-filmen till dags datum.

Handling? Ja… vad finns det att säga om den? Man får följa Fritz, en katt som är besatt utav sex och snusk, som efter en orgie av sex och droger blir jagad av två stycken poliser (gestaltade som grisar). Under denna jakt så sker både den ena och den andra underliga händelse. Han blir jagad genom en synagoga, han stjäl en bil med en kråka, han träffar på en knarklangare, han uppmanar och startar en revolution vilket leder till upplopp på Harlem’s gator. Sen flyr han till San Francisco tillsammans med sin flickvän och där träffar han på en kanin som utövar nazism.

Allt är som om man har tagit droger och konstant är hög. Ingenting ”makes sense” och allt som går att göra är att skratta – så till vida man inte blir förolämpad, vilket man inte bör bli trots allt – och fråga sig vad det är som händer framför sig.

Gillar du konstiga saker och vill ha ett gott skratt… jag kan inte göra annat än att rekommendera filmen! Men vill man se en djup och intressant film, då bör man kolla på andra ställen – helt klart.

Betyg:
6 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/cbjzmjl
Metacritic: –
IMDB: http://tinyurl.com/4c4v5
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/c7xjgt7

Ligg med mig! (Få meg på, for faen!)

För de som är insatta i det norska språket vet redan nu att detta är en film från vårat grannland i väster, en komedi om några ungdomar som är bosatta i Skoddeheimen och är minst sagt uttråkade med sitt mycket förutsägbara liv där. Speciellt med alla rykten som dagligen florerar kring allt möjligt.

In i bilden stiger Alma (Helene Bergsholm), en 15-årig tjej som är på en fest med sina vänner och andra och när hon är ute för att ta sig lite frisk luft kommer Artur (Matias Myren) ut till henne, drar fram sin snopp och petar till henne med den. När hon sedan berättar för sina vän Sara (Malin Bjørhovde) och hennes syster Ingrid (Beate Støfring) om denna händelse så blir det givetvis följt av skratt och ”Du kan väl inte mena allvar?”, varpå Alma blir den utfryste i samhället och blir även kallad för ”Pikk-Alma”. Inte blir sakerna bättre när hon börjar dagdrömma om att ha sex med alla möjliga, äckliga (enligt henne) personer, och hennes egna mor vill inte ens ha med henne att göra, vilket gör situationen oumbärlig.

En film om mobbing och vad för följder detta kan få om det inte uppmärksammas… och den är norsk? Wow. Inte för att jag trodde att de skulle kunna göra en sådan film, trodde inte att en norsk film faktiskt kunde vara BRA! Här har de motbevisat mig och denna filmen kommer jag säkert kunna kolla på fler gånger i framtiden. Skådespelarna/-spelerskorna gör ett fantastiskt jobb och karaktärerna är sådana som man antingen känner med eller så är det karaktärer som man på riktigt hade gått fram till och frågat ”Vad i helvete håller du på med?!”, vilket gör att sugs in i filmens atmosfär. Sen just handlingen, som jag redan sagt en gång, är superb och passar verkligen in i tiden! Bra jobbat!

Förresten, den är ljusår bättre än ”Fucking Åmål”.

Betyg:
8 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer:
Metacritic: http://tinyurl.com/cvtd5am
IMDB: http://tinyurl.com/bn2u6w8
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/bpk5vm8

Ghost Rider: Spirit of Vengeance

Johnny Blaze (Nicolas Cage) är en gång i farten med att förstöra och döda med sitt eldiga humör, ursäkta skämtet. Till skillnad från förra gången är han nu inte i USA’s utsträckta ökenlandskap, istället har han rest till östra Europa – närmre bestämt Rumänien. ”Varför?” kan man fråga sig och tydligen är det för att se till att ingen blir skadad utav hans alter ego ”Ghost Rider”. Ett nobelt beslut, helt klart, och bättre blir det när munken Moreau (Idris Elba) kommer till honom och lägger fram ett förslag som i slutändan ska göra Johnny helt fri från sin ”förbannelse” men innan dess så måste han göra en gentjänst för att få denna tjänst själv – beskydda Danny (Fergus Riordan), en kille som djävulen – Roarke (Ciarán Hinds), samma kille som gav Johnny förbannelsen – själv har högflygande planer för.

Wow… detta är dåligt. Första filmen kunde jag verkligen acceptera och det var trevligt underhållning för det mesta. Förstod den mer actionorienterade inriktningen, ”Ghost Rider” har ändå en sådan personlighet. Det som märks väldigt snabbt är att de har bestämt för att ta en helt annan inriktning för uppföljaren, kan vara för att huvudkaraktären vill bli av med sin förbannelse som i sin tur är ”the main attraction”. Större delen av originalets action är borta, när den finns där är den ganska löjlig och även över tämligen fort. Det som kan ses som bättre är effekterna, jag tycker att de ser något bättre ut men kom igen… vilken film bli bra utav bara dess effekter? Ingen? Precis. Inte ens 2012 lyckades med det, då säger det en hel del.

Superhjältefilmer, vi kommer aldrig bli av med dem känns det som – detta säger jag med The Avengers kring hörnet – men detta är dock en man bör bli av med. Vill du se en film i denna ständigt växande genre, kolla på t.ex. X-Men-filmerna, Spiderman-filmerna och Batman-filmerna (Tim Burton-filmerna och Dark Knight-filmerna åtminstone) och låta filmer som denna samla damm i ett hörn på ett varuhus som inom någon månad kommer sälja den för 49kr/stycket.

Betyg:
2 av 10 – UNDVIK!

Trailer: http://tinyurl.com/44zdp7m
Metacritic: http://tinyurl.com/d9b38fv
IMDB: http://tinyurl.com/2ajowzw
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/3vua2rs

Happy Feet 2

Mumble (Elijah Wood) har ett stort problem – hans son, Erik (Mason Vale Cotton), vägrar ta del i någon som helst dans. Inte nog med det så rymmer Erik och träffar då på ”den mäktige Sven” (Hank Azaria) – en pingvin som kan flyga! Inte finns det väl någon chans att Mumble ska kunna konkurrera med Erik’s nya och karismatiska förebild. Det dröjer dock inte lång tid förrän deras värld vänds upp-och-ner. Antarktis blir drabbat av kraftiga jordskalv och det gör att den del av landskapet som är deras hem sänks ner i marken och fångar alla andra pingviner inne i kanjonen. Det är då som Erik får lära sig att hans fader faktiskt är en person att se upp till då Mumble för samman de olika pingvinflockarna, som finns runt om, med alla andra olika djursorter – allt från de minsta krillet till de stora sjöelefanterna – för att sätta allting till rätta än en gång.

Brittany Murphy var med och gjorde rollen som Gloria i första filmen, sen gick hon tragiskt nog bort julen 2009. Därför behövdes det en ny som kunde göra Gloria’s röst – både vanliga och sångröst – och lösningen fann man i ingen annan än Alecia Moore (mer känd som ”P!nk”). Många var det nog som var oroliga över detta men efter att hört henne framföra Bridge of Light i filmen så försvinner allt det tvivel man hade före filmens början.

Var inget större fan av första filmen (låt inte omslagets plats i bakgrunden lura er), men det var en trevlig omväxling från många andra animerade filmer. Denna gången blir det lite av samma sak… fast mer. Detta i kombination med en handling som tar upp ”allt” med hur jobbigt det kan vara med uppfostring av barn, allt saker och ting kan gå snett och man måste ta i med ”hårdhandskarna” och det, ursäkta upprepningen, kan gå snett även det. Men att alla förtjänar en andra chans och i slutändan kan allting bli guld och gröna skogar om man vill det tillräckligt mycket.

Vad jag tycker? Oh. En del underhållande bitar finns det, främst med de två krillen Will (Brad Pitt) och Bill (Matt Damon) – Will vill lämna flocken och istället utforska världen, det måste ju finnas något utanför att vara mat till större djur. Sen får man inte glömma alla pingvinungar som vanliga är hur söta som helst och roliga som få – är trots allt ungar. De som kommer tycka om filmen allra mest är de minsta och de vuxna som fortfarande har stora delar av barnasittet kvar (där i kan ni räkna mig). Stämmer detta in på er? Perfekt!

Betyg:
6 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/ctbrcdo
Metacritic: http://tinyurl.com/bvf5hhq
IMDB: http://tinyurl.com/2677bjk
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/7b6z6y3

Moneyball

Brad Pitt är tillbaka för att berätta den sanna historien om det lag som 2003 satte rekord i antal vunna matcher i rad i MLB (Major League Baseball) – 20st. Filmen baseras på boken med samma titel och när jag hörde talas om filmen så blev det genast ett måste för mig att se.

Året är 2001, Billy Beane’s (Brad Pitt) Oakland A’s förlorar mot New York Yankees i slutspelet och förlorar sina tre stjärnspelare – Johnny Damon, Jason Giambi och Jason Isringhausen – till andra klubbar helt utan någon som helst ersättning. Då steg pressen mot Billy och frågan som alla ställde sig var; Hur ska Oakland kunna konkurrera med de större lagen när deras lönebudget ligger på mindre en tredjedel av vad de andra har att röra sig med? Trots de scouter han har så anlitar han Peter Brand (Jonah Hill), en kille som nyligen har gått ut från Yale och utvärderar spelare utifrån den räknemetod Bill James uppfann på 70-talet. Med detta i bakhuvudet så värvar Billy ett helt lag  av okända spelare som på pappret kan ta sig till baserna och håva in poängen till laget. Problemet ligger dock i att Art Howe (Philip Seymour Hoffman), Billy’s chef, vägrar använda spelarna som Billy vill att han ska göra det och alla tror att det kommer gå käpprätt åt skogen.

Otroligt spännande att se hur laget byggs upp och se konflikterna mellan de olika delarna i laget, speciellt när absolut ingenting går så som de har tänkt sig i början av säsongen. Spelarna ger inte alls laget de poäng som behövs och förlusterna ramlar in på kontot en efter en. Art Howe ändrar om i laget precis som han känner för det, Billy försöker influera spelarna att göra som han vill och strunta i Art. Peter blir för mycket vän med några av spelarna, vilket gör det svårt när det kommer till affärer – vilket han är anställd till. Sen blir det även jobbigt med familjelivet och liknande när man är på gränsen att bli sparkad p.g.a. dålig insats i det jobb man har. Allting blir helt enkelt kaos. Sen vänder saker och ting och då kan vem som helst räkna ut att oavsett väder så skiner solen och livsglädjen är på absoluta toppen.

Det enda som fattas för mig nu är att jag ska läsa boken, det kan jag lova här och nu att det kommer jag göra!

Betyg:
8 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer: http://tinyurl.com/625d3dk
Metacritic: http://tinyurl.com/3oo4h8r
IMDB: http://tinyurl.com/c25f2g
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/3zzc4zz