Super

Här har vi den största besvikelsen på bra länge. Jag gillar vissa superhjälte-filmer och komedi-filmer är något jag definitivt gillar, därför tänkte jag att denna filmen skulle passa mig som handen i handsken men ack så fel man kan ha ibland… till största delen. Första delen av filmen bjuder på underhållning, andra delen av filmen bjuder på sömnmedel som någon har smulat ner i ens dryck. Resultatet? Du är nära på att somna men det är precis att du håller dig vaken, det är om du har intresset för filmens ingredienser.

Frank (Rainn Wilson) är en olycklig man, hela hans livet så har han stått offer för mobbning och liknande saker. Nu har även hans fru Sarah (Liv Tyler) dumpat honom för att vara med Jock (”Jacques”, Kevin Bacon), en knarklangare, försöker Frank med alla medel för att få tillbaka henne – rapportera henne kidnappad, ta henne från Jock’s bil och helt enkelt be henne att återkomma till honom, utan resultat. En kväll kollar han på Christian TV och upplever en väldigt grafisk vision, efter det så bestämmer han sig för att bli en superhjälte och bekämpa all ondska på jordens yta. Han syr sig en dräkt, finner ett vapen (en rörtång) och ger sig ut för att hitta brott att stoppa. Där är bara några problem med det hela… hans vapen tillfogar verklig skada, därför kommer polisen efter honom istället. Sen att Jock’s gäng har riktiga vapen gör inte uppgiften mycket enklare. Libby (Ellen Page), en tjej som jobbar i serietidningsbutiken i staden, blir hans sidekick efter många om och men och efter allting är fixat så är det dags att rädda Sarah men frågan är: Vad är oddsen för att de ska lyckas med sitt uppdrag?

Som jag nämnde ovan – filmen är underhållande till en början och det främst för dess konstiga saker som t.ex. Frank’s vision när en massa tentakler öppnar upp hans huvud och ”Guds finger” sedan rör hans hjärna. Sen är där annat som t.ex. att The Crimson Bolt slår ner en kille för att han trängde sig i kön eller när han och Boltie (Libby) skapar egna bomber och de verkligen fungerar, gör slarvsylta av Jock’s gäng. Sedan så blir det tråkigt, ingenting händer, det blir en massa meningslös snusk och dialog som i mitt tycke inte bär någonstans.

Jag har inte mycket att säga om denna. Gillar man superhjältefilmer så kan det finnas en viss underhållningsgrad i den, bara inte genom hela filmen.

Betyg:
5 av 10

Trailer: http://tinyurl.com/4p7fhsk
Metacritic: http://tinyurl.com/cdl7q7z
IMDB: http://tinyurl.com/3allo2f
Rottentomatoes:  http://tinyurl.com/3p864jk

Melancholia

Lars von Trier har gjort det än en gång. Till en början så har han anlitat en gedigen skara av skådespelare – Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård, Kiefer Sutherland, Jesper Christensen m.fl. m.fl. – och till det har han sedan skapat en oerhört gripande atmosfär kring allting och en story som håller åskådaren i ett järngrepp. Det går helt enkelt inte att slita sig från detta mästerverk. Man kan alltid försöka men det går inte.

Handlingen, eh? Det är dagen när Justine (Dunst) och Michael (Alexander) ska gifta sig, men trots åtskilliga försök så kan inte Justine vara glad för detta. Det är ett överdådigt bröllop som hennes syster och hennes styvbror, John (Sutherland), har stått för och som försöker hålla bruden och alla gästerna nöjda med tillvaron. Under tiden så närmar sig planeten Melancholia, en stor blå sådan, jorden och Claire (Gainsbourg), Justine’s syster, har problem med att hålla sina rädslor i schack inför den stundande katastrofen.

Personligen så behövde jag inte veta storyn före, bara vetskapen om att Von Trier stod för regi och alla dessa skådespelare och skådespelerskor medverkade i filmen var nog för att jag skulle säga ”Jag MÅSTE se denna filmen!” och såhär efteråt så ångrar jag inte mig. Till en början så är filmen som om man var på vilket annat bröllop som helst eller ja, mer mottagningen efteråt, men sen ju längre in man kommer så blir man mer gripen av handlingen, filmen blir mer konstnärlig, fler och fler känslor byggs upp, man blir fäst vid karaktärerna och man vill inte att det ska hända något med den karaktären man tycker om allra mest – då vet man att en film verkligen har lyckats, när man verkligen fäster sig vid en karaktär och den byggs upp bra från grunden.  Alltså, jag har egentligen inget negativt att säga om filmen. Inte ens längden som jag trodde skulle vara jobbig (Ca. 130 minuter) kom att bli en akilleshäl för filmens del. För all del, det är ingen perfekt film på något sätt men fan, jag tror jag uttalade mig lite för snabbt när jag sa att Sucker Punch var årets film – detta är årets film, utan tvekan.

Se den… annars kommer ni att ångra er, det är jag ganska säker på.

Betyg:
10 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer: http://tinyurl.com/3q44vfn
Metacritic: http://tinyurl.com/crwa9sq
IMDB: http://tinyurl.com/3xmgw94
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/c2zvtnd

11-11-11

Denna filmen antog jag som en utmaning från en Nader som också recenserar filmer i sin blogg (länk). Han beskrev filmen som årets sämsta skräckfilm och jag ville se huruvida det stämde, främst om den är sämre än Paranormal Activity 3. Sorgligt nog så kan jag bekräfta att den är snäppet sämre, PA3 är dock inte långt före. Okej, nu går jag handlingarna i förväg, en sak i taget här. Vi börjar i sedvanlig ordning med handlingen.

Joseph Crone (Timothy Gibbs) förlorade mycket tragiskt sin fru och deras barn i en brand som en galen beundrare hade startat i deras hem. Efter detta så började han gå i terapi för att försöka komma över förlusten, något han ansåg inte hjälpte. Efter ett tag så får han ett samtal från sin bror Samuel (Michael Landes), som han inte har träffat på mycket länge, där han får reda på att deras far – Richard (Denis Rafter) – är döende. Med detta besked i bagaget så begav han sig till Barcelona (från USA) för att återförenas med brodern. Däremot så har ödet en annan plan för honom då hans liv blir plågat av konstiga händelser och han ser konstant siffran ”11”. Snart så blir han nyfiken över detta fenomen, men lika snart så förvandlas detta till en besatthet och Jospeh inser att detta nummer håller en fasansfull betydelse inte bara för han själv utan även för allt som har med religion att göra. Isolerad i ett främmande land med bara sin vän, Sadie (Wendy Glenn), till sin hjälp så inser han att 11-11-11 inte bara är ett datum, det är också en varning.

Okej, först… allting, och då menar jag verkligen ALLTING, kretsar kring siffran 11 här. 11-11-11 som i datumet vi för en månad passerade, 11:11 som i klockslaget vi ser varje dag, 11:11 som i verser i bibeln etc., vad det bottnar i är att allt det hemska händer på klockslaget 11:11. Hell, allting händer 11:11. Han kraschar sin bil 11:11, han kommer hem 11:11, han vaknar 11:11. Så jävla många ettor så man blir galen för mindre. Men det första man märker av är att karaktärerna är så otroligt dåliga, saken blir inte bättre heller när skådespelarna inte heller spelar dem bra, det blir en ond cirkel helt enkelt. Så… dålig story + dålig premiss + dåliga karaktärer + skådespelare som inte presterar = dålig film rakt igenom.

Där var dessutom småsaker jag störde mig på i filmen. T.ex. så är det en karaktär som blir skadad och då säger Joseph ”Call 911!”. Jag tror inte de vill skicka en ambulans från staterna till Spanien, ring Spaniens motsvarighet. Tror nog det finns i Barcelona också.

En annan sak jag nyss kom att tänka på är att VARJE sak de tror att man ska bli rädd för (som ska vara någon form av ”jump scare”) är exakt likadan. Jag tänker inte säga hur de är, men om man ser den så märker man så jävla väl vad jag menar.

Betyg:
1 av 10 – UNDVIK!

Trailer: http://tinyurl.com/6k49sh6
Metacritic: http://tinyurl.com/d7hh8hy
IMDB: http://tinyurl.com/5vln69x
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/cgjv4uw

Horrible Bosses

Hade hört mycket gott om denna filmen och tänkte därför själv ge den en chans. Mina förväntningar var en rolig film som skulle lysa upp min kväll och ge mig några goda skratt. Ack så otroligt fel det kan bli ibland. Jag ska strax berätta om varför man inte ska se filmen såvida man inte behöver något att somna till.

Handlingen är ganska simpel. Tre killar, tre vänner – Nick (Jason Bateman), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) – de inser att de verkligen hatar sina chefer p.g.a. en eller annan anledning, därför bestämmer de sig för att helt sonika ta död på sina chefer. De försöker hitta någon som kan göra det åt dem men det faller som så att de får göra det själva, och det blir inte riktigt som de hade tänkt sig.

Storyn kanske låter som något som skulle kunna bjuda på något roligt men så fan heller. Filmen löper över ca. 100 minuter och först efter att 75 av de minuterna har gått så kan man för första gången dra på smilbanden, det blir dock max ett ”heh” och sen är det bortglömt. Sedan går det ungefär 15 minuter till och sedan blir det väl max tre eller fyra ”skämt” till som man skrattar till lite snabbt åt. Efteråt så tänker man ”Vad var det?”, och sen är det bortglömt. Var en enda sak, bortsett från handlingen, som jag minns från filmen – att en kille (som heter Motherfucker… ha… ha… ha…) som de tror har mördat många och därför åkt fast för det, det visar sig att han inte alls har mördat någon utan det han åkte fast för var för att han spelade in en film på bio. Piratkopiering, de t.o.m. smyger in det i filmerna!

Nej, filmen känns jävligt krystad och drar till med allt möjligt för att försöka få åskådaren att hänga med och skratta och bli en del av äventyret men misslyckas, skådespelarna gör sina karaktärer mest löjliga (speciellt när karaktären tar droger eller när de snackar ”niggaslang”) och man sitter mest och undrar när det ska ta slut. Till slut så gör den ju åtminstone det, det behöver man inte frukta, tack och lov.

Jag rekommenderar, som ni nog förstår, inte att man ser den. Vill man så varsågod, be my guest, jag bestämmer inte över vad ni ska se… men säg inte att jag varnade er.

Betyg:
2 av 10 – UNDVIK!

Trailer: http://tinyurl.com/3hm3sba
Metacritic: http://tinyurl.com/3asseux
IMDB: http://tinyurl.com/2e6vdzo
Rottentomatoes: http://tinyurl.com/3eonsot 

Need for Speed: The Run

Wow, känns som att det inte var så många månader sedan jag spelade och recenserade senaste Need for Speed-spelet (då rörde det sig om Shift 2), nu är det på gång igen eller snarare – nu är det avklarat igen. Det enda som återstår är att berätta för omvärlden om vad jag tyckte om spelet.

Till att börja med, spelet försöker ta ett steg tillbaka och försöker vara som de gamla NFS-spelen. Racing i ren arkadanda, inget modifierande eller sådant – bara välja den bil man vill använda sig utav och sen bara plattan i mattan! Till stor del lyckas The Run med detta, med en viss tvist. Under racen kan man finns bensinmackar och där kan man sedan – mitt under ett race och utan att man förlorar någon position – byta bil. Hur detta går till rent praktiskt ställer jag mig mycket frågande till, men det är ett spel så… låt gå.

Det första man märker av i spelet är egentligen två saker – grafiken och storyn. Eller nej, vänta nu lite. Kan lika gärna sudda ut den senare biten för vilken story är det egentligen? Jack Rourke, spelarens karaktär. Man börjar med att vara fasttejpad i en bil som är på väg att krossas på en skrot. Varför? Haven’t got a clue. När han sen lyckas ta sig därifrån så möter han upp med Sam Harper (vem det är egentligen? Vette tusan) som erbjuder honom att delta i ”The Run” för att vinna en stor summa pengar och kunna ge dem pengarna till denna ”mob” som tydligen är ute efter honom och sedan kunna leva som en fri man igen. Liksom, vad är detta för story? Efter att de lyckades göra handlingar som var acceptabla i Underground-spelen och de som följde efter där så är detta minst sagt en katastrof. Man sitter där och säger för sig själv ”Ja, ja… skitsamma. Jag är här för att köra lite bil!”.

Det är just där spelet har sin starka sida (allt annat vore minst sagt en skandal) – racingen. Har ett antal bilar att välja mellan och dess modeller är riktigt snyggt gjorda, ljudet ifrån dem låter precis som de ska göra – mycket tack vare Frostbite 2-motorn. Sedan när man väl har valt sin bil så kommer man ut i miljöer som är så otroligt varierande. Ifrån storstäder, till ute på landet, Death Valley, uppe i de snöiga bergen i Colorado… you name it – så länge det finns i USA. Och detta, också tack vare Frostbite 2, ser MAGNIFIKT ut. Det är nästan som att man vill stanna och bara kolla på miljöerna men tyvärr så måste man köra snabbt som fan igenom banorna. Där är egentligen en liten nackdel med racingen – det går för snabbt ibland. Man kör för kung och fosterland och innan man vet ordet av så är racet slut och man sitter där som ett fån och frågar sig själv ”Jaha… redan slut?”. Betydligt längre banor hade varit trevligt. Varför inte en enda lång bana där man verkligen kör från västkusten till östkusten? Visst så skulle man ha möjligheten att spara när man vill för (typ) ingen kör hela den på en gång, men ändå. Tänk på det, EA!

Sist så har jag de absolut största problemen med spelet. Det första – tiden det tar att klara spelet. Jag satt hela kvällen igår och spelade det, tog mig totalt två timmar och 14 minuter att köra igenom hela spelet. Då tog jag mig även paus för att äta och annat nödvändigt. Det är på tok för kort. Mitt andra problem – buggarna. Under min färd igenom USA så stötte jag på både en och två buggar och visst, inget spel är helt fritt från buggar men det var riktigt onödiga buggar som för mig förstörde upplevelsen ibland. Körde igenom saker (utan att de gick sönder) som skulle spärra av vägen för att nämna något. Och så… varför? VARFÖR begränsar ni spelet till 30 FPS?! Kan väl förstå om det är så på konsoll men på PC?! Usch.

Betyg:
4 av 10

Gameplay: http://tinyurl.com/cvud4d9
Metacritic: http://tinyurl.com/c4lob9v