Fem plattor: Alice Cooper, Apostasy, Morbid Angel, Evanescence & VNV Nation

---

Alice Cooper – Welcome 2 My Nightmare (Hårdrock, Hip Hop, Pop Rock, Blues)
En gång i tiden var Vincent Damon Furnier (a.k.a. Alice Cooper) det som alla hem- och skolaföreningar fruktade, numera har det lagt sig helt och hållet och med detta album kommer de istället skratta åt honom – jag kommer stå bland dem. När han släppte sin första solo-platta i form av ”Welcome To My Nightmare” (1975) så blev det genast en stor succé, nu på senare år har det inte blivit något liknande. Istället har han lutat sig tillbaka på sin gamla hits – ”Poison”, ”No More Mr. Nice Guy”, ”I’m Eighteen”, ”School’s Out” etc. – fram tills det att han släppte ”Along Came A Spider” (2008), då kom det en platta som man kunde lika lite smått med den gamla Alice. Det som skulle komma efter den var först tänkt att vara en uppföljare men fick istället rådet av sin producent Bob Ezrin (Kiss, Pink Floyd) att göra en uppföljare till sin största succé – du gissade helt rätt. Här blandar han skit med… skit. Han hoppar mellan att vara någorlunda hårdrockig, bluesig till att, håll i er nu, RAPPA!!! Ja, jag vet om att han har gjort ett samarbete med Xzibit förut men detta tar fan priset och jag avslutar detta med att säga en väl passande sak – Snälla Vincent, avsluta nu din karriär, den är ÖVER!

Betyg: 1 av 10

---

Apostasy – Nuclear Messiah (Melodisk Black Metal)
Från dessa herrar har det varit tyst väldigt länge, 2005 var senast när man såg (hörde?) nytt material från dem. Det finns det en väldigt bra anledning till och det är att 2006 dog en av deras medlemmar hastigt och olustigt, det satte en del käppar i hjulen. Sorgligt, men nu sex år senare är de tillbaka med en platta som ska sätta dem på kartan igen. Efter jag hade kört igenom den en gång så ansåg jag att det lät som en blandning av äldre Dissection och nyare Zonaria – hård och kall men samtidigt väldigt melodiös Black Metal. Är väldigt glada över att de inte bara säger ”Okej, nu kör vi!” och sedan spelar så hårt det bara går och då förlorar en viss känsla, är personligen småtrött på band som inte kan ha en melodi i sin musik. Helt klart en av de bästa Black Metal-plattor jag har hört på senare år! För övrigt en fin ”värvning” av trummisen Thomas Olsson (ex-The Project Hate MCMXCIX)!

Betyg: 7 av 10

---

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus (Death Metal)
Med den klassiska vokalisten David Vincent tillbaka bakom mikrofonen så kan det nya albumet (första på åtta år!) bli allt annat än dåligt, eller? Ha inte för höga förväntningar, det är egentligen allt jag har att säga, men då det inte är så enkelt så kan jag inte göra det. Jag har läst på flera ställen där David har sagt att plattan är lite annorlunda men att fansen säkert ändå kommer tycka om det, personligen har jag svårt att tro på hans ord. De har alltid spelat klassisk old school Death Metal, gjort så sedan debuten 1989 (Altars of Madness), men nu bestämmer de sig för att blanda in en massa nya saker som tongångar från s.k. Progressive- och Groove Metal. Försöker de bli Mastodon 2.0 eller Pantera 2.0? De är isåfall på god väg, och det visar också lite på hur de låtar år 2011. Skulle man råka vara Morbid Angel-fan och inte hört denna plattan än så tycker jag att man ska provlyssna på Spotify, Youtube eller liknande innan man slänger ut sina surt förvärvade pengar på detta, det mest positiva är väl att de fortfarande har Death Metal-soundet som en viss grund, det kan jag inte klandra dem för.

Betyg: 3 av 10

---

Evanescence – Evanescence (Gothic Rock, Hårdrock)
2003 kom ”Fallen” som från ingenstans och blev en riktig supersuccé över hela världen, efter det kan man undra hur ett band/en artist någonsin ska kunna följa något sådant. Tre år senare kommer Evanescence med ”The Open Door” och mycket riktigt, det var inte ens i närheten av en lika stor succé eller lika bra, enligt mig. Men inte gav Amy Lee och co. upp p.g.a. det, inte heller för avhoppade medlemmar bröt dem upp och här är beviset, en självbetitlad platta. Singeln ”What You Want” har gått varm i någon vecka redan och till en början hade den lite svårt att säga sig bara för att den är småtjatig men efter att den har fått ett par chanser till så kan jag nu säga att jag verkligen tycker om den rakt igenom. Kan säga att hela plattan påminner en hel del om ”Fallen”, bortsett från att möjligen texterna är lite mer mogna (den tidigares texter skrevs av Amy när hon var 15 år) – både på gott och ont – och även känns musiken i sig betydligt mer mognare, lite hårdare och jag kan säga att jag ser än en gång en ljus framtid för Evanescence. Komma till Sverige månne?

Betyg: 7 av 10

---

VNV Nation – Automatic (EBM, Futurepop, Synthpop)
”Matter + Form” var den absolut första plattan jag hörde av VNV Nation och nästan direkt när ”Chrome” drog igång så föll jag för deras musik. Simpel elektronisk musik men ändå inte så simpel, underbar musik när man bara vill ta det lugnt, åtminstone gällandes mig. Sedan dess har de släppt en ganska medioker platta – ”Judgement” – och en betydligt bättre platta – ”Of Faith And Glory” – och nu är de tillbaka med vad jag skulle kunna titulera som deras bästa album, åtminstone starkaste rakt igenom. I låtarna ”Space & Time”, ”Control”, ”Streamline” och ”Nova” tar de lite från olika genres inom den elektroniska musiken för att skapa något som är deras eget och de har sannerligen lyckats, bravo! Det är melodiskt, det är hårt, det är lugnt men samtidigt drar de upp basen mer än vad jag har hört dem göra förut. De vet också vad som är populärt ute i stugorna numera, det märks i vad jag skulle kalla för dubstep-basen i slutfasen av ”Control”, gillar personligen vanligtvis inte det men här fungerar det PERFEKT! En av årets bästa plattor? Utan tvekan.

Betyg: 8 av 10

X-Men: First Class

Ännu en X-Men-film! Kommer detta sluta i glädje eller sorg? Jag som, efter lite påtryckningar från min flickvän, såg X-Men-filmerna ganska nyligen och älskade dem hoppades före jag såg den att den skulle vara bra, även min flickvän hoppades på det då hon älskar X-Men. Det mest negativa med denna filmen är väl att mina två absoluta favoriter inte är med – Rogue och Nightcrawler – men man kan inte få allt, eller hur? När jag såg trailern första gången så blev jag riktigt hypad inför filmen, att få veta hur allting började mellan Eric och Charles och de första mutanterna, det kan ju inte bli annat än spännande. Visst kan man få reda på detta genom serietidningarna och dylikt också, men att få se det i filmformat är ändå en annan sak.

1944, mitt under Andra Världskriget, befinner sig Eric Lehnsherr (Michael Fassbender) på ett koncentrationsläger tillsammans med tusentals andra judar. När hans mor blir tagen ifrån han för att bli förd till gaskammarna så utlöser han sin magnetiska kraft genom sin ilska över denna handling, detta ser Dr. Sebastian Shaw (Kevin Bacon) och ber vakterna att ta upp honom till sitt kontor för att få en pratstund med honom, han vill att Eric ska använda sina krafter än en gång men eftersom han inte lyckas gör det så dödar Sebastian hans mor, vilket gör att Eric’s krafter förstärks om än mer genom ännu starkare ilska. På andra sidan Atlanten, i New York, träffar den mycket rika Charles Xavier (James McAvoy) på Raven (Jennifer Lawrence) och inbjuder henne till att bo hos honom på herrgården. Ca. 20 år senare, 1962, upptäcker CIA-agenten Moira MacTaggert (Rose Byrne) mutanternas existens och att vissa jobbar med Sebastian Shaw, därför bjuder hon in Xavier för att han ska kunna rekrytera mutanter som ska jobba för USA’s regering, detta gör att han gaddar ihop sig med Eric och några yngre mutanter. Senare upptäcker de att Sebastian vill starta ett kärnvapenskrig för att förstöra världen och för att förstärka sin kraft, det blir alltså deras jobb att stoppa hans planer.

Denna story får det verkligen att vattna i munnen, åtminstone min, och kan säga det att filmen känns aldrig tråkig, seg, långsam eller något sånt, utan det har ett naturligt flyt och man vill helt enkelt veta vad som händer härnäst – nu pratar jag givetvis om de som gillar X-Men från början, tror inte man har mycket att hämta här om man inte gillade de tre första filmerna, är man dock ny till serien så kan det vara värt att se denna först då man har lite ”kött på benen” om man skulle bestämma sig för att hoppa på trilogin. En sak till har jag faktiskt att säga och det är att jag vill se en uppföljare till denna (”Second Class”?) för att knyta ihop bättre med ettan. Hur bygger Xavier upp skolan från grunden? Hur går det för Magneto i början? Hur går det för de nya mutanter man får se här? Finns en del man kan bygga på, tror även svaren och material finns i serierna så… bara att börja jobba, killar (och tjejer)!

Betyg:
8.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Despicable Me (3D)

Länge har jag sagt att jag ska se Despicable Me, eller som den heter på svenska – Dumma Mej, och när en god vän till mig och flickvännen kom på besök så tog vi alla chansen att se den i 3D. Trodde faktiskt inte det skulle vara så jätterolig då den såg ganska generisk ut men under filmens gång så skulle jag få äta upp det, flertalet gånger. Roliga kommenterar och karaktärer värvat med småsorgliga scener gjorde den guld värd i mina ögon – och så även i mitt sällskaps ögon.

I ett grannskap avskuret med vita staket och rosbuskar tornar sig ett mörkt hus, med en död gräsmatta, upp. Det grannarna till detta hus inte vet om är att under finns där ett topphemligt gömställe. Där håller Gru (Steve Carell), världens elakaste superskurk, hus med sin armé av medhjälpare (eller var det kusiner?) och planerar det största brottet som någonsin har skådats i människans historia – att stjäla månen! Beväpnad med sin arsenal av ”Shrink rays”, ”Freeze rays” och både land- och luftfordon som är redo för strid så tar han sig an alla som skulle stå i hans väg. Men en dag så stöter han på tre stycken hemlösa småflickor som ser han på ett helt annat sätt, som en potentiell pappa. Världens största superskurk har just fått sin största utmaning: Tre flickor vid namnen Margo (Miranda Cosgrove), Edith (Dana Gaier) och Agnes (Elsie Fisher).

Wow, denna överträffade verkligen mina förväntningar, som jag skrev i inledningen. Nästan alla scener där Gru’s s.k. ”minions” var med var upplagda för skratt. Oavsett om det var så att de skulle ta vatten från en vattenberedare, skriva på datorn, lekte med flickorna… ja, det spelade ingen som helst roll. Efter det så stod den yngsta av flickorna för en hel del roliga kommenterar (”IT’S SO FLUFFY!”) och var även allmänt gulliga med Gru för det mesta. Sist, men inte minst, så har Steve gjort en otroligt stark insats med Gru’s röst där han nästan bryter på tyska som om han vore självaste Arnold – det ska han ha lite creds för, så att det inte bara blev den vanliga och ibland även tråkiga monotona rösten. I överlag så var det en rolig film rakt igenom. Sen 3D – som jag har sagt flera gånger förut (inte här i bloggen men i andra sammanhang) så är 3D’n så mycket bättre i de flesta konsumentprojektorer och TV-apparater, så även denna gång. Okej, det hjälper verkligen att det är en animerad film, 3D blir så mycket lättare att utföra då men här fungerar det faktiskt helt okej utan att vara för uppenbart, det gillas verkligen!

Betyg:
7.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Zookeeper

Ännu en generisk kärlekskomedi, denna gången med talande djur. Hur ska detta sluta? Man hade nästan lika gärna kunnat göra denna filmen till en animerad alt. tecknad film, anser jag. Filmens upplägg känns som just en sådan men att de gick på spåret att ha med levande djur och människor istället. Slutresultatet? Inte det värsta jag har sett, men inte jättebra heller.

Griffin Keyes (Kevin James) har träffat Stephanie (Leslie Bibb) ett tag och känner att han vill spendera sitt liv med denna kvinna, därför friar han till henne och får ett rungande ”Nej” som besked till detta förslag, p.g.a. att han är djurskötare på ett zoo, hon vill ha mycket mer. Fem år är Griffin högste hönset inom djurskötarna på zoo:et han arbetar på och efter en fest för sin bror Dave (Nat Faxon), som ska gifta sig, blir han erbjuden jobb just hos Dave som bilförsäljare och får förklarat för sig att det är det bästa sättet för att få tillbaka Stephanie. P.g.a. detta håller djuren på zoo:et ett möte och bestämmer sig för att hjälpa Griffin att vinna Stephanie’s hjärta och få honom att stanna eftersom han är den bästa djurskötare som de har träffat på.

Som sagt – skulle hellre sett filmen som en animerad eller tecknad film, när djuren pratar så är läpparna mer sladdriga än något annat och är dåligt synkade med talet, vilket inte alls fungerar enligt mig. Finns även en sekvens där Griffin tar med sig en gorilla ut på en restaurang och får alla att tro på att de har varit på en maskerad, detta för att gorillan har förmågan att prata. Det hela känns rakt igenom löjligt, speciellt när alla tjejerna vill attraherade av denna ”gigantiska” apa. Resterande djur sköter väl sina roller betydligt bättre, vilket i sig är ganska skönt att uppleva, men nej, det fungerar inte riktigt till 100%. Övriga karaktärer, d.v.s. människorna, håller betydligt högre klass och de känns verkligen hemma i en komedifilm som denna, de bjuder faktiskt på ett och annat skratt igenom filmen, vilket höjer betyget något snäpp.

Betyg:
5.5 av 10

Bridesmaids

Blev tipsad av en kollega som sa att denna filmen skulle vara rolig, vilket jag först inte alls trodde på. Jag menar, bara en titt på omslaget ger en känsla utav Sex and the City, inte sant? Sådant håller jag mig borta ifrån. Dock så gav jag denna en chans, man vet aldrig man kan finna för några oväntade guldklimpar bland de filmer man ratar från början. Betydligt bättre än Sex and the City, det är en film som skänker ett skratt här och där. Det tackar jag för.

Annie’s (Kristen Wiig) liv är en stor röra, men när hon får reda på att hennes bästa väninna – Lillian (Maya Rudolph) – är förlovad och ska inom kort tid gifta sig, känner hon sig manad till att vara hennes ”maid of honour”. Trots att hon är utan kärlek och pank, så bluffar Annie sig igenom de mycket dyra och bisarra ritualerna hon och de andra brudtärnorna tar sig an med Lillian. Med bara en chans att få allting perfekt så visar hon de andra hur långt vissa är villiga att gå för att vinna sin kärleks hjärta.

Rakt igenom är det kanske ingen jätteordinär historia som berättas, men den håller upp filmens karaktär ganska bra. Några kvinnor, en som ska gifta sig och resten ska hjälpa till, ger sig ut på stan för att kolla på klänningar och planera bröllopet i övrigt och i princip allt som kan gå fel, speciellt för Annie, går fel. Men det bästa med filmen är faktiskt tre karaktärer som egentligen inte har så mycket med storyn att göra utan är mest där för att låta en skratta bland all misär, givetvis pratar jag om Brynn (Rebel Wilson), Gil (Matt Lucas) och Megan (Melissa McCarthy). De två tidigare är syskon och det är hos dem som Annie bor och ja, de är katastrofala helt enkelt. Den senare kommer med väldigt underliga idéer, kommentarer (en av dem finns i trailern – om Fight Club) och gör allmänt konstiga saker i filmen. Som sagt – det ger ett gott skratt här och där.

Gillar man Sex and the City (både filmerna och TV-serien) så antar jag att man kommer gilla den, gillar man komedier så kan man ge den en chans, tror inte precis att alla skulle tycka om filmen. Värd en chans åtminstone.

Betyg:
6 av 10

Thor

Åh nej, inte ännu en superhjälte film! Detta var min första tanke, senare när jag kollade på filmen så förändrades den… och inte till det bättre. Nu kanske ni tror att jag är en människa som alltid är negativ men nej då, jag har en god anledning till att vara negativt inställd till denna filmen, speciellt nu efteråt. Men vad har egentligen Oden’s son för sig i denna film som är baserad på Marvel’s serietidningar om honom?

Thor (Chris Hemsworth) går till attack mot ett fientligt folk uppe i Valhalla och blir därför utkastad därifrån av sin far, Oden (Anthony Hopkins), och blir satt på jordens yta för att leva med de vanliga dödliga istället. Medans han försöker finna sin väg tillbaka till det rike han vistades i förut så blir han kär i vetenskapskvinnan Jane Foster (Natalie Portman), hon som försöker hjälpa honom att finna sin väg i det moderna samhället och även försvara honom mot alla faror som lurar kring hörnet. Inte bara det utan hon lär Thor många viktiga saker och med sin nyvunna styrka besegrar han den onda kraft som kommer ner till jorden efter honom och räddar därför jorden från att bli förstörd.

Storyn i sig låter säkerligen helt okej och gör en lite manad att se filmen men när man väl har kollat på filmen i ungefär en 30-40 minuter så inser man att ”detta var nog ingen bra idé trots allt”. Varför? Jag säger bara som så – en superhjälte i modern värld, vi har sett det förut, det fungerar ALDRIG. Det blir bara en stor röra och man vill bara sjunka genom jorden då det blir så löljligt när hjälten/hjältinnan går runt och undrar vad allting är till för och hur allting fungerar. Okej, här är det lite bättre ställt då han ändå kommer från ett ganska högteknologiskt samhälle, som jag ser det, men det blir ändå ganska tramsigt när Thor undrar vad t.ex. musen till en dator är till för. Bortsett från det så gör alla skådespelare ett bra jobb åtminstone, filmen flyter på ganska bra och känns inte som att det är så mycket som är bortglömt förutom en karaktär som man ser i ungefär en minut, sen är han som bortblåst. What gives?

Men, gillar du superhjältar? Hungrar efter ännu en sådan film? För all del – se filmen. Annars kan man lika gärna hålla sig borta, finns inget extraordinärt att hämta här precis. Möjligen är det värd att se den för Natalie Portman. Alltid något.

Betyg:
5 av 10

Red Riding Hood

De som känner mig personligen vet mycket väl att jag AVSKYR Twilight (även uppföljarna) och allt som har med de filmerna att göra (har ingen opinion på böckerna). När det står att de som låg bakom Twilight-filmen låg bakom denna så började vissa varningsklockor klämta för mig, men eftersom jag är en sådan gentleman ibland och min flickvän ville att jag skulle se den så gjorde jag det för hennes skull – för att se om hon kommer behöva se den eller ej. Så därför bet jag i det sura äpplet och tag mig an denna filmen… jag kan säga som så att jag ångrar det.

Som de flesta nog redan har listat ut så ska filmen ha kopplingar till den klassiska sagan om Rödluvan, och det kan jag säga både ja och nej till. Men nu tar jag nog för stora kliv, storyn är det nu. Valerie (Amanda Seyfried) är en ung kvinna som dras mellan två olika män, hon är kär i utbölingen Peter (Shiloh Fernandez) men hennes föräldrar har arrangerat ett bröllop för henne med den mycket rike Henry (Max Irons). Eftersom Valerie och Peter inte vill förlora varandra så planerar de att fly från byn de bor i, men de avbryter de planerna när Valerie’s syster blir dödad av en varulv som bor i skogen kring byn. Ute efter revansch på denna best så skickar de efter den ökända varulvsjägaren Fader Solomon (Gary Oldman) för att hjälpa dem med denna uppgift, men Solomons ankomst till byn gör bara hela situationen värre när han predikar att varulven, som antar mänsklig form på dagen, kan vara vem som helst i byn.

Låter detta verkligen som att det skulle vara en modern tappning av Rödluvan? Sagan om flickan som ska till mormor med en korg med mat och blir sedan uppäten av en varg. Visst, det är en varg som hotar byn, men vart är resten? Jo, det kan jag berätta. Filmen är ca. 100 minuter lång, de sista 15-20 (!) minuterna är något som jag skulle kunna kalla för att vara i närheten av den sagan. För mig kändes det som att de som skrev filmen tänkte något i stil med ”Hm, nu har vi gjort en duglig fantasyfilm som ungdomarna kommer äta upp med huller och hår, men vi har inget slut!” och någon besvarade detta med ”Jag vet, vi tar bitar från rödluvan!” … och sen blev resultatet detta – en stor röra. Det enda jag skulle kunna säga är bra med den är Gary Oldman’s skådespelande, men han gör det lite för mycket, det är lite ”over the top” ibland, tyvärr. Ledsen Gary, jag gillar dig vanligtvis men inte här. Nej, detta är lätt en av de sämsta filmerna som kommer komma ut detta år. HÅLL ER BORTA!

Betyg:
1.5 av 10 – UNDVIK!

Cars 2

Pixar är tillbaka! Nu är det ännu en uppföljare som står på tur, förra gången var det Toy Story som fick sig ännu en uppföljare och man kan inte säga annat än att det var ytterligare ett mästerverk från killarna på Pixar Studios. Här och nu handlar det om uppföljaren till 2006 års bästa animerade film, åtminstone enligt mig – Cars. Historien om Lightning McQueen uppskattades av många och speciellt de yngre pojkarna tyckte att han var väldigt tuff. Nu återstår det att se, är han fortfarande lika tuff eller blir det bara ytterligare en uppföljare som kommer bli bortglömd i längden?

Historien blir denna gången lite mer nutidsorienterad och främst är det om s.k. ”alternativ bränsle”. Sir Miles Axlerod (Eddie Izzard) bestämde sig för att göra en jorden runt-resa men under resan fick han problem med bränsle, därför bestämde han sig för att skapa det miljövänliga bränslet Allinol och för att uppmärksamma bränslet så skapar han även tävlingen ”World Grand Prix” där bara de bästa får tävla, vilket Lightning McQueen (Owen Wilson) får göra. Under tiden så blir Professor Z (Thomas Kretschmann) jagad av två agenter – Finn McMissile (Michael Caine) och Holley Shiftwell (Emily Mortimer) – p.g.a. en mystisk TV-kamera. Under resan i världen så får givetvis Mater (Larry the Cable Guy) och de andra i Lightning’s crew följa med honom, givetvis ställer Mater till det för allt och alla, även sig själv då han blir inblandad i agenternas affärer och får hjälpa dem att få fast boven som de jagar efter.

Det första jag tänker påpeka är att jag älskar röstskådespelarna, inte en enda som känns malplacerad. Speciellt Eddie Izzard tycker jag är roligt att höra i en film som denna, speciellt då jag älskar hans stå upp-komik. Om jag sen ska kommentera själva filmen så känns den betydligt svagare än ettan, som en typisk uppföljare brukar göra. Där första filmen hade flera karaktärer som stod för det roliga materialet så är det här mest Mater som gör sig till åtlöje och därför får en att skratta. Lightning är för allvarligt och allting känns betydligt mörkare, det känns som att Pixar fortsatte på det temat då det fick mycket ”beröm” i Toy Story 3, han är ledsen över mycket, bilar (människor?) blir förstörda, betydligt mer påtaglig action… ja, det mesta känns mörkare – på gott och ont.

För all del så rekommenderar jag den till alla som gillar Pixar’s filmer, det är en garanti att man blir underhållen om man ser den… men räkna inte med att den är lika bra som första rundan.

Betyg:
7.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Triangle

Det har varit väldigt många ”mind-bending”-filmer på senare tid, tycker jag. Inception, Shutter Island, Source Code och det finns säkert betydligt fler än dessa. Okej, det är inget nytt men det har verkligen blomstrat ut på sistone. Så… med det sagt, här är ännu en film som platsar in i det ”facket”, och jag kan säga att detta är en film som håller åskådaren på sätets kant från början till slut, plus att man verkligen måste använda geniknölarna för att klura ut hela storyn – det skadar aldrig.

Sex personer, tre män och tre kvinnor, ska ut och segla en helg och njuta av ledigheten och solskenet. När de har seglat ett tag så försvinner all vind helt plötsligt, strax efter det så bryter en förödande storm ut och gör att de blir skeppsbrutna, de får flyta omkring på undersidan av båten (den ligger upp-och-ner). Efter att de har flytit omkring ett tag, och hoppats på att finna någon hjälp, så kommer de på ett fartyg från 1930-talet, vilken de går ombord på. De tror att de har hittat hjälp och ett sätt att komma hem men… det är ingen på båten, tror de. Samtidigt så tycks ena kvinnan känna igen sig och menar att hon tror att hon har varit på båten förut. Resten av vistelsen blir en jakt på överlevnad och förståelse.

Det står på filmens fodral att det är en skräckfilm, många tror att det är en skräckfilm, men jag kan säga redan nu – det är INTE en skräckfilm. Det är en thriller, en psykologisk sådan. Visst, där är bitar där extremt lättskrämda personer nog skulle kunna hoppa till men annars är det mest att man sitter och tänker hur allting hänger ihop. Sen att det finns så otroligt många teorier om i princip allt i denna filmen gör den ännu mer intressant. Finns inget som är rätt, finns inget som är fel.

Ska inte skriva mer nu, gå nu och se denna filmen, du kommer inte ångra dig en sekund.

Betyg:
9 av 10 – REKOMMENDERAS!

Mr. Popper’s Penguins

Många är vi som tycker om Jim Carrey’s äldre filmer – Ace Ventura t.ex. – men som också tycker att han har blivit något sämre på senare år. Här kommer han med ytterligare ett försök att hitta tillbaka till forna dagar, med en film som handlar om att hans karaktär ska ta hand om några väldigt olydiga pingviner. Låter det tunt? För det mesta så stämmer det, storyn är inte den bästa men ja, varför ska man klaga? Skulle faktiskt kunna säga att det är något av det bästa Jim har varit med i sedan ”Bruce Almighty”.

Som sagt, Mr. Popper ska ta hand om sex stycken pingviner som alla är högljudda, skitar ner en massa, bits och liknande, det är genom dessa egenskaper som de får sina olika namn. Det hela börjar med att Tom, d.v.s. Mr. Popper, har väldigt lite kontakt med sin pappa eftersom han är ute och reser och utforskar världen, den enda kontakt de har med varandra är genom en gammal radio och när han väldigt sällan är hemma i New York. När Tom sen har växt upp och blivit en vuxen man, då blir han ungefär likadan. Han spenderar större delen av sin vakna tid till sitt arbete, där han köper fastigheter till sin arbetsgivare, och har väldigt lite tid åt sina barn. En dag så kommer det ett paket till honom, en stor trälåda, och i den finns då dessa pingviner – de är från hans nu bortgångna far. Han förstår inte varför de har blivit skickade till honom och försöker bli av med dem på många olika sätt, men när hans f.d. fru och barn kommer för att fira ena barnets födelsedag så får de reda på att han har pingvinerna och bestämmer sig då för att behålla dem.

Nästan direkt när han får hem pingvinerna och han försöker göra sig av med dem så förstår man att det kommer vända och att det kommer bli intriger kring detta, något som stämmer väldigt bra in för det är just vad som händer under filmens gång. Roligaste bitarna skulle jag vilja säga är i slutet, klassiska Jim Carrey-bitar som, utan att spoila något, t.ex. slowmotion-agerandet från Ace Ventura-filmerna. Det är något man har saknat lite och här är det inte helt förstört, möjligen inte helt nödvändigt att ha med heller… men det fungerar. Sammanfattningsvis så är det en film som man kan se med sina barn och jag tror barnen skulle tycka om den väldigt mycket och en del andra skulle säkert få ut en del underhållning från pingvinernas tramsande.

Betyg:
5.5 av 10