Mean Girls 2

För sju år sedan såg jag föregångaren, en film som gjorde Lindsay Lohan känd (tillsammans med Freaky Friday), och ansåg då att det var en okej film, absolut inte den bästa jag har sett men en tidsbedrivande film. Storyn där revolverade kring Cady som efter att ha bott i Afrika med sina föräldrar flyttar tillbaka till USA och ska nu, till skillnad från förut när hon har varit hemskolad, gå i den kommunala skolan. Hon blir vän med Damian och Janis, två tjejer som är ”ute”, kort därefter träffar hon på ”The Plastics” (filmens antagonister) – de mest populära tjejerna på skolan, som tror att de bestämmer över precis allting. Allting går bra tills det att Cady blir kär i Regina’s (ledaren över ”The Plastics”) ex-pojkvän – då blir det en lek av katt och råtta.

Så… nu är uppföljaren här. Frågan är, vad har denna med första filmen att göra? Absolut ingenting, bortsett från titeln och liknande element i storyn. Ingen av de gamla karaktärerna är kvar, ingen av de gamla skådespelarna är kvar. Dock så finns det en liten känsla av att detta är en lite bättre film och protagonisten Johanna ”Jo” (spelad av Meaghan Martin) är lite mer godtycklig.

Denna gången handlar det om ”Jo” som precis flyttat till den femte staden inom tre år, detta eftersom hennes pappa bygger NASCAR-motorer. Därför har hon även bytt skola lika många gånger och aldrig riktigt kunna skaffa sig vänner eftersom hon ändå måste lämna dem nästa gång hon och hennes pappa flyttar. I skolan träffar hon på Abby (Jennifer Stone), en tjej som är ute och mobbad av mer eller mindre alla – främst ”The Plastics”. Ja, där har vi en andra likhet med originalfilmen, finns likheter i storyn också. Den här gången vill ”Jo” dock undvika ”The Plastics” så mycket som möjligt, en uppgift som är mycket svår. De senare vill att ”Jo” ska överge Abby för att istället bli vän med dem och umgås med dem, något hon givetvis inte vill göra. Istället ska hon ge skolans andra elever revansch på ”Mandi”, Chastity och Hope genom diverse handlingar. Det hela blir – igen – en katt och råtta-lek, gör den ena en sak så gör den andra något. Till slut så gör de upp om detta på enda sättet amerikaner vet hur man kan göra det – amerikansk fotboll.

Vad jag tyckte om denna filmen? Bättre än första. Men först tänkte jag ”Varför kollar jag på denna?” samtidigt som jag slog handen mot pannan p.g.a. alla dumheter som kom upp först, sen när ”Jo” istället undvek ”The Plastics” för att ge sig på dem istället så blev det lite roligare och ”Jo” i sig är en bättre huvudkaraktär i filmen. Överlag var det en film som man kan kolla på om man inte har något bättre för sig.

Betyg:
5 av 10