Poolboy: Drowning Out The Fury

Machete är en film som jag och min flickvän älskar och som de flesta vet så innehar Danny Trejo huvudrollen där. När jag var iväg och köpte godis en dag så stannade jag framför filmhyllan för att se om det hade kommit något bra att kolla närmre på – då fick jag syn på denna, med Danny, ett givet kort för mig och det blev ännu mer givet när trailern hade blivit beskådad. Jag kan säga som så att detta är en film som man ska se med så lite allvar i kroppen som möjligt, antagligen skulle det fungera bra om man var full eller hög – man skulle nog skratta ännu mera åt denna film. Helt enkelt, Poolboy: Drowning Out The Fury tar inte sig själv på allvar för fem öre, därför ska inte heller åskådarna ta den på allvar. Sjuk humor värvat med meningslöst våld och svordomar som flyger omkring överallt.

Handlingen kretsar kring Poolboy (surprise!) (Kevin Sorbo) som strider i Vietnam, strax innan det är över så sprängs hans vän i småbitar, det enda som finns kvar är hans ena arm och man kan säga som så att han håller fast i den. Precis innan den vännen ”går bort” så hade han pratat om en önskan han skulle uppfylla efter kriget – att öppna en företag för att rensa folks pooler i L.A. (och så att han kan ha sex med de vitas kvinnor medans männen är på jobb, förstås). Medans han har varit i Vietnam i 13 år (så länge det tar för Poolboy att komma över sorgen) så har en mexikansk man ”tagit över” hans fru. Då han stjäler mannens skåpbil så mördar han Poolboy’s fru och barn och efter det så är han ute efter revansch – och för att få bort alla mexikanare från området.

Det var sällan en stund som man skrattade åt filmen, det gick helt enkelt inte att hålla en rak min och låtsas som om ingenting. Antingen var det de medvetet dåliga effekterna, att någon i bakgrunden (som ska vara död) rör på sig eller ja, helt random saker – som att en person säger ”Period!” (punkt) och pekar på en kvinnas kjol, då är där blod på kjolen. Som jag skrev i början – gillar man onödigt våld och sjuk humor, tveka inte att ta en titt på denna filmen! Åtminstone ge trailern en chans.

Betyg:
7 av 10

Bloodrayne

Inledning:
Uwe Boll är ökänd för att vara den som översätter dator- och TV-spel till rakt igenom USLA filmer. Egentligen vet jag inte varför jag gav mig in på denna filmen (och uppföljarna), jag vet om att det är dåligt, jag vet om att jag kommer plågas i nästan fem timmar allt som allt (alla tre filmerna). Tror jag tänkte som så att ”Jag ser dem bara för att jag har möjligheten till det och sen får det bli som det blir”. Ja… inte var det någon rolig resa, det kan sägas redan nu.

Story:
Rayne (Kristanna Loken) är en Dhampir – hälften människa, hälften vampyr – och den ledande attraktionen i en freakshow på en karneval i Rumänien. När en man försöker ligga med henne så tar hon chansen att fly och då möter hon en spåman som berättar att hennes mamma blev våldtagen av vampyrernas kung Kagan (Ben Kingsley). På sin resa efter hämnd för denna handling träffar hon på Vladimir (Michael Madsen) och Sebastian (Matthew Davis), de båda ledarna för vampyrjägarna i Brimstone och hon går med i deras gäng eftersom de är ute efter samma sak som henne – att störta Kagan. För att hjälpa till i detta så letar hon efter en talisman – ”The Heart” – medans de båda ledarna hjälper henne att förbereda sig inför den stundande striden med kungen genom tuff träning. Under denna tid faller hennes människliga sida även för Sebastian, vilket kommer införa stående komplikationer i relationerna och striderna.

Tankar:
Under filmens gång så märkte jag många saker som antingen störde mig eller som rentav fick mig att skratta, för att det var så dåligt utfört. Jag ska gå igenom några av dem.

• Musiken – den hjälpte inte till att höja stämningen, det var nästan mer som att man ville stänga av ljudet, men det gick inte då det oftast var dialog i samma sekvens.
• Dålig action – Uwe försökte verkligen göra en blodig actionfilm men föll hårt, striderna ser klumpiga ut och allmänt jobbiga.
• Skådespelarna – bortsett från möjligen två eller tre stycken så var skådespelarna usla. Hållningen såg ut som att de inte riktigt brydde sig om filmens slutresultat, dialogen var inte inspirerande för fem öre etc.
• Ljudeffekterna – främst när vampyrerna (och Rayne) sätter tänderna i sina byten så lär det mer som ett förstorat myggbett än att ett par tänder högg in i huden och köttet. Fjantigt, anser jag.
• Sexscen – många av dagens filmer har sexscener, inte sant? Därför var denna filmen också tvungen att ha en sådan, här är den dock helt omotiverad, det var som att de tänkte att publiken var tvungen att få se lite bröst.
• Flashbacks – Då jag inte antar att någon som läser detta kommer se filmen, om de gör det så gör nog detta inget men… precis i slutet av filmen så sätter sig Rayne ner och får flashbacks om precis ALLT som har hänt i filmen, vad fan?!

Ja, det är ungefär allt jag har att säga om filmen. Vill du se en dåligt filmad vampyrfilm, för all del – se den. Nästa film kommer dock vara Bloodrayne 2, håll i er, det blir ingen rolig resa detta.

Betyg:
1 av 10 – UNDVIK!

Trailer:

Hot Shots!

Inledning:
Charlie Sheen var ganska aktuell för ett tag sedan när han fick sparken från Two and a Half Men och ställde till en hel del rabalder genom diverse ”exklusiva” intervjuer med TV-kanaler på andra sidan oceanen. Men i början av 90-talet var han en något försiktigare man som gjorde succé i filmer som t.ex. Wall Street, Platoon och Major League. Denna höjdare till komedi kom strax därpå!

Story:
Filmen börjar vid Flemner Air Base 20 år bak i tiden. En pilot vid namnet Leland ”Buzz” Harley (Bill Irwin) förlorar kontrollen över sitt jaktplan och skjuter ut sig för att genom den handlingen lämna sin andrapilot Dominic ”Mailman” Farnum (Ryan Stiles) ensam att krascha i planet, även fast han överlever själva kraschen så dör han av en efterkommande händelse. Tillbaka i nutid så blir Topper Harley (Sheen) ombed att återvända som pilot till flottan för att hjälpa till i det topphemliga uppdraget ”Operation Sleepy Weasel”. Där börjar han visa en del psykiska problem som visar sig speciellt när hans pappas namn nämns. Han blir ombed av Ramada (Valeria Golino), sin terapeut, att inte flyga i det kommande uppdraget. Under tiden så blir han ovän med en annan pilot, Kent Gregory (Cary Elwes), p.g.a. att de båda har blivit intresserad utav Ramada och för att Topper’s far dödade Kent’s far, och tror att han kommer göra samma sak.

Karaktärer:
Egentligen finns det väl inte så mycket att säga om filmens olika karaktärer – de är ju alla på sitt egna sätt löljiga, just för den komiska effekten som deras handlingar lämnar efter sig. Topper som huvudrollsinnehavare är givetvis den som tar täten när det gäller just detta och kort därefter kommer Admiral Benson (Lloyd Bridges), som påminner om Leslie Nielsen’s karaktärer i The Naked Gun och Airplane! Inte en enda karaktärer som känns onödig här!

Ljud & Effekter:
Inte mycket att uppmärksamma här – musiken passar perfekt eftersom filmens bakgrund egentligen är en krigsfilm och effekterna passar därför minst lika bra, de är så bra de kunde bli 1991.

Sista tankar:
Visste att Charlie är väldigt bra i Wall Street och med det i bakhuvudet, tillsammans med min flickväns rekommendationer, så tog jag mig an denna filmen. Nu i efterhand är jag inte besviken att jag gjorde det, fanns sällan en stund man antingen skrattade eller frågade sig ”Vad i helvete?!”, följt av ett skratt! Klassisk satir/parodi i stil med andra liknande filmer som släpptes under samma period – d.v.s. The Naked Gun-trilogin, Airplane!, Polisskolan etc.

Betyg:
7.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer:

Super 8

Inledning:
Min första tanke när jag såg omslaget till filmen var ”Spielberg vet om en bra film om han ser en, men J.J. Abrams (mannen bakom Lost) är jag tveksam till”, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans ändå – har trots allt fått bra mottagande nästan överallt, så det borde ligga något bakom det.

Story:
Året är 1979, en grupp vänner håller på med att spela in en zombiefilm med en 8mm-kamera. När de spelar in en scen vid en lokal bangård blir de vittnen till när deras ena lärare – Dr. Woodward (Glynn Turman) – helt plötsligt kommer framstörtandes i sin bil på rälsen, rakt mot tåget som just har passerat dem. Resultatet blir att tåget, med mycket hemlig last laddad, spårar ur och förstörs helt och hållet. När de fortsätter med sin film de kommande dagarna, de upptäcker att det pågår underliga saker i staden de bor i – människor försvinner, hundar försvinner, metalliska objekt börjar flyga omkring helt utan förklaring och mycket annat. När de fortsätter undersöka detta så upptäcker de att det som ligger bakom alltihopa är den utomjording som fanns ombord tåget – och som tack vare dess urspårning är lös i staden.

Karaktärer:
Varje karaktärer i denna filmen är väldigt godtyckliga, trots att där är stunder då man (jag) blir lite sur p.g.a. vissa handlingar som karaktärer utför. Joe (Joel Courtney) är den nyfikna pojken som gärna inte lämnar en sten ovänd, han vill verkligen ta reda på vad som ligger bakom allt detta – speciellt när kärleken Alice (Elle Fanning, yngre syster till Dakota Fanning) faller offer för vad som lurar i staden. Charles (Riley Griffiths) är den riktiga nörden här och det är han som håller i hela filmprojektet och tar hand om kamera, film, editering och hela köret. Andra karaktärer tar inte fullt lika mycket plats som dessa tre och utomjordingen som egentligen är hela orsaken till händelserna.

Sista tankar:
Det syns att Steven Spielberg gick in och producerade denna filmen, redan innan det så antar jag väl att den visade en viss potential men med det produktionsvärde som den ligger på som färdig produkt så är den väldigt bra. Realismen är påtaglig, objekt och personer flyger omkring som vantar, en krigszon mitt inne i en stad som verkligen känns som om ett krig pågick där (vilket det egentligen inte gör, mer säger jag inte). Nej, det är en mycket sevärd film. Visst, den börjar lite segt och man frågar sig själv lite ”Varför ser jag egentligen på detta?”, men lägger man band på sig själv och väntar lite så kommer det betala av sig – mark my words. Oh yeah… den är lite som en ny tappning av E.T.

Betyg:
7.5 av 10 – REKOMMENDERAS!

Trailer:

Scream 4

De tre första filmerna är i denna ganska så ikoniska filmserie har jag inte sett, aldrig skänkt en tanke åt att se någon av dem. Ändå bestämde jag mig för att se den fjärde filmen? Ja, mycket för att Anna Paquin är med i denna film – det borde göra vilken film som helst till en helt okej upplevelse. Om man då tar bort denna skönhet från filmen efter att hon har fått nästan mindre än en minut tid på duken, håller det fortfarande då? Ja, överraskande nog så gjorde det!

Sidney Prescott (Neve Campbell), som nu är en författare till en självhjälpsbok, återvänder hem till Woodsboro för en sista stopp på hennes bokturné. Där återförenas hon med Sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox), som nu är gifta, likväl som med Jill och Kate. Olyckligtvis, så i och med att hon återvänder hem så återvänder även Ghostface och sätter hela staden i gung och skräck. Något som gör att vartenda invånare i Woodsboro börjar undersöka vem det kan vara som ligger bakom alla mord, en undersökning som snart gör att alla drar paralleller med ”Stab”-filmerna, de mest populära filmerna bland ungdomarna i staden.

Tyckte personligen inte att det var så svårt att sätta sig in i storyn, trots att jag inte hade sett de tidigare filmerna. Kändes nästan som att hela filmen fungerade som en fristående uppföljare, tror jag åtminstone, vilket gjorde det till en ganska skön upplevelse – jag behövde inte ifrågasätta vem alla karaktärerna var hela tiden, vilket jag kanske undrade lite ändå för att alla såg ut att känna varandra så otroligt bra direkt vid första ögonkast. Som jag skrev längre upp så tänkte jag mest se filmen för Anna Paquin, och hon var med i inledningen av filmen, men snabbt så var hon död och borta från filmen. Vad är det för skit? Det ogillades starkt. Om jag tar och glömmer bort den ”incidenten” för en stund så kan jag säga att tempot var utmärkt, tyckte det hände saker nästan hela tiden, aldrig så att man satt och sa ”Men kom igen, gör något då!” – jag vill att det ska hända saker hela tiden, annars blir det snabbt för tråkigt, något som aldrig inträffade här.

Betyg:
6.5 av 10

Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1

När Harry Potter-böckerna kom upp till ytan och började bli populära så började jag läsa dem, jag tragglade mig igenom vartenda bok förutom sista som än idag inte har blivit avklarad. Sen när det avslöjades att de skulle komma upp på den vita duken så blev det inte mycket sämre, bortsett från att varje detalj inte gick att få med i filmerna. Har sett vartenda film, nu har sista filmerna fått samma öde som böckerna – har inte tagit mig an dem förräns nu, i alla fall ”Part 1”.

Sex filmer lämnade i historian, två kvar. Slutet börjar närma sig, de flesta har redan sett slutet uppenbara sig, många har vetat om slutet längre än så tack vare boken som filmerna är baserade på. Har det varit värt väntan? Har det varit värt all hype? Kommer man vara tillfredsställd när eftertexterna väl rullar?

Voldemort är som vanligt på jakt efter Harry Potter, pojken som nästan tog kol på honom och sedan år efter år på Hogwarts har stoppat honom från att ta över världen. Nu har han även tagit kontroll över Trolldomsministeriet (”Ministry of Magic”) och även Hogwarts och utnyttjar dess auktoritet för att försöka få fatt på Harry, Ron och Hermione – som i sin tur har bestämt sig att på egen hand slutföra Dumbledore’s jobb: Att stoppa Voldemort. Detta ska de göra genom att hitta och förstöra de fyra ”Horcruxes” som finns utspridda, men det finns inte mycket hopp och tid kvar för att göra detta så allt måste gå exakt som de planerar, de har inte råd med några som helst misstag.

Hela filmen känns mest som en form av transportsträcka – mycket snack, mycket etableras i storyn, inte mycket som händer utöver det. Men med det slut som man får i denna film så märks det verkligen att det är uppbyggt för en sista film och för en sista sprint, med mycket action. Kommer de klara att förstöra dessa objekt för att få Voldemort på fall?

Betyg:
6.5 av 10

The Others

Nu när man ändå är inne på det här med spökfilmer, varför inte ta en till? Varför inte ta en där Nicole Kidman är med? Kan det bli mycket bättre? Ja, okej, det kan det – men Kidman är en jättebra skådespelerska, trailern såg väldigt intressant ut och flickvännen ville se en film som avslutning av helgen. Varför inte? Jag är tio år sen till festen, men bättre sent än aldrig, inte sant?

En kvinna vid namn Grace bor med sina två barn – Anne (Alakina Mann) och Nicholas (James Bentley) – i en herrgård på Jersey, en ö som är nära på helt ödelagd p.g.a. Andra Världskriget, ett krig som Grace’s man – Charles (Christopher Eccleston) är ute och strider i. Barnen har en sjukdom som gör att så fort solljus rör vid deras hus så skadas de på ett eller annat vis. Här blir barnen hemskolade av sin mor, på ett mycket strikt och religiös sätt, och några konstiga idéer och tankar tolereras inte här, såsom spöken t.ex. Hon söker även efter personer att ta hand om huset åt henne – och om barnen för den delen. Därför anställer hon Bertha (Fionnula Flanagan), Edmund (Eric Sykes) och Lydia (Elaine Cassidy) för att hjälpa till med dessa sysslor, för inte kan en dam som Grace ta hand om allt detta själv. Kort efter att dessa tre anländer så börjar det hända konstiga saker på herrgården – dörrar som öppnas och stängs av sig själv, piano som spelar av sig själv, röster som hörs och mycket annat. Hon är helt övertygad om att tjänarna försöker skrämma iväg henne och hennes barn för att sen ta över stället som deras eget.

Jag kan säga som så att storyn är möjligen inte jätteunik på något sätt men har en underbar twist, det händer saker som man absolut inte förväntar sig. Tyckte faktiskt den började lite segt men den utvecklades lagom snabbt, en sak etablerades åt gången – alltså inte allting på en och samma gång, vilket gör det till en så mycket mindre börda för hjärnan, så mycket mindre att hålla reda på direkt från början. Har egentligen inte så mycket mer att skriva utan att jag på ett eller annat vis spoilar och förstör, vilket jag absolut inte vill göra om det nu skulle vara någon som inte har sett filmen och är sugen på det. Jag har bara ett ord till och det är…

REKOMMENDERAS!

Betyg:
8 av 10

Insidious

Det första som fångade min uppmärksamhet gällandes denna filmen var ”From the makers of Paranormal Activity and Saw”. Den som känner mig vet mycket väl att jag avskyr Paranormal Activity utav den enkla anledningen att de filmerna är usla rakt igenom, medans Saw som jag ganska nyligen och faktiskt tyckte var helt okej, därmed var detta lite delade känslor. Skulle det verkligen kunna vara en bra spökfilm trots allt? Vad hade jag att förlora på att ta reda på det? Inget, tyckte jag.

En familj på fem (Josh, Renai, Dalton, Foster och deras dotter, vars namn aldrig nämns) har precis flyttat till ett nytt hem där alla kan få var sitt rum och får lite eget spelrum. Allting är frid och fröjd tills det att Dalton sitter och leker och upptäcker att dörren till vinden är öppen, givetvis som den nyfikna pojke han är så går han upp för att ta reda på vad som kan tänkas finnas där uppe, inte kort därefter hörs en duns och Dalton har ramlat ner från en stege där uppe. Föräldrarna springer upp och kollar efter så allting är okej och berättar för honom att det absolut inte är okej att leka uppe på vinden, och går sen och lägger honom för natten. Morgonen därpå, när barnen ska väckas för skolan, så upptäcker de att Dalton inte går att väcka och kör honom till sjukhuset. Där får de berättat att han ligger i koma och att de ska ta tester på honom och att han sen får komma hem igen. Tre månader senare så är han hemma och då börjar en massa konstigheter inträffa – viskande röster på babymonitorn, en man som kommer ut från väggen och annat… saker som får Renai att övertyga Josh om att flytta, något som inte får konstigheterna att sluta. Och så fortsätter det, vill inte avslöja något, det förstör trots allt filmen.

Till att börja med – jag hade otroliga låga förväntningar, trodde det skulle vara ännu en dålig film som bara stressats fram för att tjäna lite pengar på alla dessa ungdomar som gärna vill bli skrämda numera (oftast av dåliga filmer, tydligen). Men när vi (jag och flickvännen) väl hade slagit oss ner, tryck på Play och börjat kolla så kom jag mer och mer in i filmen, karaktärerna utvecklades, storyn utvecklades… allting gick bra, fram till en punkt. Kan säga att två tredjedelar (2/3) av filmen var trovärdig och något som man skulle kunna tänka sig uppleva på riktigt, resterande inte lika trovärdigt. Händelserna känns som att man försöker skapa ännu en dimension till filmen (heh, no pun intended – se filmen så förstår ni) men det känns extra ”rushat”, för att få ihop någon form av avslutning av det hela.

En sista sak – räkna med en uppföljare, slutet är utav den karaktären. Filmen i sig – bra och sevärd, till skillnad från många andra filmer som släpps numera!

Betyg:
7 av 10

Bad Teacher

Detta är en väldigt förutsägbar film, bara så ni är med på noterna. När en sak händer så vet man nästan direkt vad nästa sak är som ska hända, men i detta fallet är det faktiskt inget negativt. Det underlättar för filmens gång, gör inte att den känns tvingad eller något i den stilen. Cameron Diaz är tillbaka för att spela en lärarinna som gör allt för att tjäna ihop pengar till bröstförstoring – något som hela filmen är uppbyggd på och sedan faller platt.

Att storyn är simpel i denna filmen vore en väldig underdrift. Elizabeth är en lärarinna på en ”Junior High School” och ska gifta sig med en rik man. Dröjer inte länge förräns man får reda på att denna man, efter påtryckningar från sin mor, gör slut med henne. Ett beslut som gör att hon blir tvingad att gå tillbaka och jobba som lärarinna igen. Där träffar hon så småningom Scott (Justin Timberlake) och vill ”umgås” med honom, dock så går inte det då han nyligen skiljt sig från sin flickvän – en kvinna som hade stora bröst. Detta gör att Elizabeth tänker att hon måste skaffa större bröst för att få precis den kille hon vill ha. Efter detta har blivit etablerat så är det allt som filmen handlar om – att hon på ett eller annat sätt ska få ihop den stora summa pengar som behövs för att hon ska få större bröst.

Vissa delar av filmen håller sig inom ”detta är helt okej”-gränser, medans annat är mer åt ”åh, varför kollar jag på detta?”. Slutet är ett sådant, det kan jag förvarna om. Man undrar, varför har jag suttit och kollat på denna filmen i 90 minuter för att sen bli såhär grundlurad? Åtminstone så gjorde jag det. Utöver det så var det några saker som fick en att dra på smilbanden, vilket alltid är en bra basis för en film inom komedi-genren.

Betyg:
5 av 10

Inception

Lördagen för nästan tre veckor sedan (16/7) bestämde jag och min sambo oss för att låna biografen som finns på min arbetsplats, redan före det hade vi bestämt oss för att äntligen se på Inception, en film jag har pratat mycket om (andra också för den delen) och som Anna har varit intresserad utav. Frågan var mest – är den verkligen så komplicerad och förvirrande som många har fått det att låta som? Svar: Nej.

Filmen handlar om Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) som har utvecklat en teknik som han kan använda till sin egna fördel – han kan äntra andra människors drömmar och därigenom lära sig deras hemligheter. Mr. Saito (Ken Watanabe), chef för ett stort företag, vill anställa honom för att gå in i Robert Fischer Jr.’s (Cillian Murphy), en man som ska ta över sin fars affärsrike, drömmar och plantera en idé: När han tar över riket så ska han istället för att föra vidare det i gammal god anda bara lägga ner det, gå sin egen väg. Om Dom accepterar och utför detta arbete så lovar Mr. Saito i gengäld att se till så han kan komma hem till USA och sina barn igen, detta eftersom polisen är ute efter Dom p.g.a. att han misstänkt för att ha mördat sin fru. Dom accepterar detta erbjudande och beger sig in i Robert’s drömmar för att slutföra detta uppdrag. Medans det hela växer sig mer komplext så måste även Dom kämpa med sina egna känslor och sina skuldkänslor, vilka visar sig inom dessa drömmar han är i. Till slut så står han inför den ultimata frågan – vad är verklighet och vad är bara en dröm?

När det började så tänkte jag mest att ”okej, låt se om detta verkligen är så bra som många har sagt”, men när filmen utvecklades och nådde högre nivåer så kom jag mer och mer in i den. När jag fick reda på att Ellen Page var med i filmen blev det ännu en anledning för mig att tycka om filmen, en skådespelerska som jag alltid tycker gör bra ifrån sig, så även denna gången. Rakt igenom var det en mycket underhållande film, höll igång geniknölarna en del men inte riktigt så mycket som jag hade trott att den skulle göra, hört flera säga att det skulle vara svårt att hålla reda på vilken nivå av drömmen de var i men det var det inte, mycket för att varje nivå var så pass distinkt, de såg väldigt olika ut. Nej, detta var en mycket bra film!

REKOMMENDERAS!

Betyg:
8 av 10