Vi har ”alla” hört talas om sagan om Gullivers resor på ett eller annat sätt, eller hur? … Nu är det Jack Black‘s tur att berätta den igen, på ett modernt vis. En hel del saker i filmen är jag nästan 100% säker på att det inte fanns med i historians ursprungliga skick – men jag förstår å andra sidan att man ville förnya det lite och kan faktiskt också hålla med om att de har lyckats sånär med den uppgiften. Åtminstone sånär till att inte göra det löjligt.
Det hela börjar med att vi får följa med Gulliver till tidningen där han arbetar som ”brevbärare” (i brist på en bättre benämning), han jobbar längst ner i byggnaden och vill väldigt ogärna bli varken sedd eller hörd när han är uppe bland de andra och levererar brev och paket till dem – detta gör han extra klart för den nyanställda personen som ska hjälpa honom med breven, bli inte sedd eller hörd, de måste få sin ”workspace”. Ganska snart kommer det fram att Gulliver är ganska feg och dessutom kär i en av journalisterna på tidningen – Darcy, spelad av Amanda Peet – men vågar inte fråga om hon vill äta middag med honom, detta leder till att han råkar ta en ansökningsblankett för att ta ett utlandsjobb… och det i sin tur gör att han ska få utforska den s.k. ”Bermudatriangeln”. Därifrån är det inte långt till Liliput och även alla löljiga försök till att locka fram skratt.
Ett väldigt bra exempel är när Gulliver sitter fängslad i en grotta och säger ”Lame-ass” högt, detta hör givetvis General Edward (denna spelad av Chris O’Dowd) och undrar vad det betyder. När Gulliver sen ljuger och säger att det betyder att man är väldigt ”awesome” och liknande saker så utnämner sig Edward sig till ”The biggest lame-ass in the whole world!”. Way to go.
Något annat är alla referenser till dagens pop-kultur, Gulliver spelar inte bara Guitar Hero i brevrummet på kontoret, han spelar även ”Guitar Hero” i Liliput – där invånare får agera karaktärer i det s.k. ”spelet”. Tycker i det långa loppet att det blir lite för mycket. Det som absolut gjorde mig mest irriterad (även här i brist på bättre ord) var när Jack Black/Gulliver i slutet (tack och lov) helt plötsligt börjar sjunga i klassisk Tenacious D-anda om ”War, what is it good for? Nothing as far as I know!”. För all del, det är inte det… men snälla, att sjunga och ”rocka” hör inte hemma i en film som denna.
Nej… filmen var väl okej att se, inga 90 minuter som jag ångrar att jag slösade bort (hade ändå inget bättre att göra)… men inte heller någon film som jag skulle säga att ”Åh, denna MÅSTE du se innan du dör!”, absolut inte. Se den om du känner för lite löjlig Jack Black-humor. Inte? Se en Disney-film istället, de gör aldrig en besviken.
Betyg:
5 av 10
En död mans tankar... 