Limp Bizkit – Gold Cobra

Gold Cobra (album)
Limp Bizkit
2011
Interscope Records

 

De är tillbaka, männen som hade hits med låtarna Nookie, Rollin’ (Air Raid Vehicle) och absolut inte minst med covern Behind Blue Eyes (The Who som stod för originalet). De var en del av nu metal-rörelsen tillsammans med band som Linkin Park och P.O.D., två band som numera har gått vidare (åtminstone det tidigare) till ett helt annorlunda sound än det som var inne när det väl begav sig. Det har gått sex år sedan vi senast såg något livstecken från dem och nu är frågan; har det varit värt väntan sedan Results May Vary (2003) och The Unquestionable Truth (2005)?

Direkt innan man dyker in på något annat så kan jag säga att ja, det har helt klart varit värt denna långa väntetid. Kan även säga att det är deras, med stor marginal, bästa alster hittills. Har inte mycket att jämföra med visserligen, men efter det jag har hört genom åren så kan jag stå vid de orden. Tyckte aldrig riktigt om dem när de spelades om och om igen på MTV, men tyckte väldigt mycket om Behind Blue Eyes, en mycket fin och bra låt.

Satte igånget introt och lutade mig tillbaka för att insupa denna musik utan några som helst förväntningar, det enda jag visste var just det att Limp Bizkit var/är ganska nära Linkin Park (från Hybrid Theory– och Meteora-tiden) när det gäller sound. Det dröjer inte länge innan de har satt ribban för var hårdheten kommer vara (för de som vet vilka Clawfinger är så ligger det ungefär i den klassen, t.o.m. hårdare), hur medryckande det kommer vara och inte minst – hur mycket Linkin Park skulle sneglat (läs: Stirrat) på detta band. Börjar lite lagom med Bring It Back, titelspåret och Shark Attack för att därefter mynna ut i en tre låtar lång resa fylld av brutalitet: Get A Life, Shotgun (albumetss bästa spår enligt mig) och Douche Bag – klarar du dig igenom det så har du i princip resten av albumet, bortsett från Why Try, att ta det lugnt och njuta av färden hem, en välförtjänt sådan efter en hektisk resa.

Duke Nukem Forever

April 1997. Då avslöjade 3D Realms att de jobbade på en uppföljare till det oerhört populära Duke Nukem 3D. Sen dess har det främst bytt grafikmotor ett väldans massa gånger och även nu mot slutet bytt utvecklare. Ja, de flesta av er kan säkert redan sörjan kring detta spel. 14 års väntan har det i alla fall blivit till slut. Var det värt väntan? Det får du reda på, åtminstone hur jag ser på det, om du läser vidare.

Först och främst vill jag skicka en känga åt de som tror att detta spelet var menat som det största och bästa spelet någonsin – var lite realistiska, det var aldrig det de siktade på, det var att göra ett spel där en man på steroider och annan skit går runt, skjuter på aliens av olika slag, säger fräcka one-liners och deltar i snusk av olika former. Det är Duke Nukem i ett nötskal, var aldrig menat som det största, bästa, vackraste någonsin… och inte heller ute efter att konkurrera med dagens stora – Battlefield och Call of Duty. Så… rant over.

JA! Det var värt väntan, det tycker jag allt. Speciellt om man, som jag skrev ovanför, gillar att springa och skjuta tills avtryckarfingret nästintill blöder av kramp från att trycka på just avtryckaren på diverse vapen, gillar roliga one-liners (gärna med lite referenser till dagens pop-kultur) och… snusk. Gärna snuskig humor, då är man som klippt och skuren för detta.

Nej, det är inte det vackraste spelet, det är inte det längsta, det är inte det mest polerade spelet som har släppts – men det är inte heller det sämsta, inte heller det mest överhypade heller (Daikatana är ett av de spel som är hästlängder före där, World of Warcraft är ett annat). Det finns texturer som är långsamma på att ladda in, det finns väldigt suddiga texturer (följd av nyss nämnde problem), animationerna på vissa karaktärer är rentav löljiga ibland… listan kan göras lång på problem som kunde ha blivit fixade av Gearbox Software istället för att de skulle skeppa iväg det nu – kunde spelet som den stora säljaren till julmarknaden! Hade säkert legat ett och annat ex under granarna, inte sant?

Men… det är inte några av dessa problem man tänker på när man springer igenom hotellet där Duke Nukem har hållt hus under alla dessa år. Eller springer igenom Las Vegas och skjuter ner aliens som försöker stjäla våra kvinnor. Eller är mitt ute i en öken och kör monster truck. Man t.o.m. kör en radiostyrd bil (två olika när jag tänker efter – i två olika sammanhang). Där finns mer än detta och varje sekund man gör detta så är det skämten man öppnar sina ögon och öron för, man håller utkik efter nästa våg av fiender etc.

Så, slutligen, det är så mycket mer än de problem som folk har pekat ut. Det är ett 100% underhållande spel – OM du gillar sexskämt, OM du gillar massvis av pang-pang, OM du gillar något av det jag har nämnt i denna recension… annars bör man vänta på Serious Sam 3, där hittar man nog mer underhållningsvärde isåfall.

HAIL TO THE KING, BABY!

Betyg:
7 av 10

Pain – You Only Live Twice

Så var vi här igen, Peter Tägtgren tar ytterligare en sväng om med sitt sidoprojekt (om man nu kan kalla Pain för det längre) och bjuder oss på sjunde fullängdsalstret – ”You Only Live Twice”.

Som personlig favorit så sitter ”Dancing With the Dead” ohotad på tronen och gjort det sedan 2005, då den släpptes, och jag kan i alla fall avslöja att den sitter kvar där men det med en hårsmån. Kan börja med att säga att ”Psalms of Extinction” och ”Cynic Paradise” blev besvikelser i mina öron/ögon, speciellt den tidigare, och därför var mina förväntningar inte jättehöga trots att jag alltid ser fram emot en ny Pain-platta. Så därför när ”Let Me Out” började spela upp sina framträdande elektroniska inslag så var det med blandade känslor som jag hängde med på turen.

Men om man för en sekund ska gå tillbaka till ”Dancing…” och varför jag nämnde den så direkt så är förklaringen väldigt simpel – soundet på ”You…” påminner väldigt mycket tidigare nämnda platta. ”Dirty Woman”, ”The Great Pretender” och titelspåret skulle mycket väl kunna vara b-sidor från 2005, där är partier som känns som hämtade från låtar som ”A Good Day To Die” och just låten ”Dancing With the Dead”. T.o.m. framsidan (kolla bilden ovan) påminner om det. Det är ingen tillfällighet att det är såhär, skulle jag tro.

Släpper man dock taget om 2005 och går till 2011, vad är det man bjuds på här? Är det bara s.k. b-sidor eller är det musik med hög kvalité (inte för att b-sidor måste vara dåligt, verkligen inte)? Eftersom det är Peter Tägtgren som står för precis allt här så är det givetvis superb, det går inte att frångå det faktumet. Det handlar om rak industriell metal/hårdrock med giftiga riff och sång (och körer) som får en att stämma in i allsång innan man vet ordet av.

Pain är tillbaka och är här för att stanna!

Betyg:
7 av 10

The Hangover: Part 2

Då var de förlorade i Thailand istället. Man tycker att de borde ha lärt sig ett och annat efter Las Vegas-trippen… och de hade Stu faktiskt gjort eftersom han inte ville ha någon riktig svensexa utan bara en brunch. Efter flera övertalningsförsök så lyckades Phil få Stu att följa med ner till stranden för EN öl, inte mer. Detta inför bröllopet som denna gången skulle vara med en asiatisk kvinna i Thailand. Men precis som i första filmen går det åt helvete och denna gången är det brudens lillebror Teddy som blir ”borttappad”.

Det är precis samma koncept i denna filmen som i första, som man kanske märker. Bara en annan stad, något annat de stjäler (Tiger i första filmen, en munk – en sådan i ett tempel – i denna) och betydligt mer action och våld. Likheterna är betydligt fler – dricker alldeles för mycket alkohol (med droger i), vaknar upp dagen därpå, minns inte var de är, en person är borta, igenom hela filmen så försöker de hitta denna person och stöter på allt som de gjorde kvällen innan – saker som de inte minns.

Största problemet med denna filmen är… den är inte rolig. Finns inget som får en att skratta. På Alan blir man om än mer irriterad på än i första, likaså på Stu när han får panik för minsta lilla sak.

Har inte mycket att skriva om denna film så jag gör inte heller det. Gillade man ettan så KAN det vara värt att se den, har dock varnat om att den inte är i närheten av lika bra.

Betyg:
4 av 10