Dirt 3

Personligen så blev jag väldigt intresserad utav rally när jag fick Colin McRae Rally när jag fyllde år eller något i den stilen i min yngre ålder. Det spelet var länge en stor favorit på den dåvarande datorn och hängde länge med. Något år senare släpptes första uppföljaren och jag fann inte alls det lika underhållande… och inte heller de tre som följde därefter, då hade Codemasters tanken att släppa ett nytt CMR-spel varje år med små uppdatering och – givetvis – Colin‘s nya stall i ”förarsätet”. Inget som slog ut jättebra och strax efter 2005-versionen så bytte Codemasters helt image på sina bilspel. Det skulle vara betydligt mer ”flashigt” och det skulle vara mer tillgängligt för nybörjare och de som inte är jätteinsatta i det här med att finjustera sina bilar.

De flesta är nog bekanta med (Colin McRae’s) Dirt och Dirt 2, men för de som inte är det så kör jag en kort genomkörare. Här handlar det om att man börjar i botten, kör de enklaste av race (olika former av rally) och allt efter som man når nya framgångar så får man mer pengar och även en form av erfarenhetspoäng som låser upp nya bilar och nya race för en att delta i. Målet är att vinna Champion of Champions (en tävling där olika mästare i olika bilsporter ställs mot varandra) i slutet. Så, nu går vi till spelet detta skulle handla om.

Dirt 3, det första spelet i serien att inte ha Colin McRae‘s namn som ”prefix” (detta för att han dog 2007 i en helikopterkrasch) och det åttonde spelet i CMR-serien (om man nu vill kalla det för ett CMR-spel, kommer till det). Första Dirt-spelet höll sig ganska så nära rally-sporten medans uppföljaren tog ett stort steg ifrån allt det med rally och istället koncentrerade mycket mera X-Games-discipliner. Denna gången handlar det om Gymkhana och det är här vi kommer till det första stora negativa i mina ögon.

Gymkhana är en tävling där förare ställs mot varandra för att göra olika tricks med sin bil – t.ex. donuts, drift, hopp etc. – och jag tycker inte det hör hemma i spel som lockar med rally, en något mognare sådan än föregångartiteln. Hade varit en annan sak om det var ett Need for Speed-spel, då hade jag kunnat acceptera det. T.o.m. i en Race Driver-titel. Det är även att ibland så man MÅSTE (!) komma minsta trea i en Gymkhana-tävling i detta spelet för att ta steget vidare, detta tog död på mycket (om inte allt) av mitt intresse.

Men när Dirt 3 väl bjuder på rally i olika former, då görs det väldigt bra! Rally-sträckorna känns oerhört roliga att köra igenom, rallycrossen är även den rolig (om man drar upp AI’n lite, annars blir det för lätt), landrush som egentligen är en form av rallycross är inte fullt så roligt men jag tar då det hellre än Gymkhana. Sen finns det absolut roligaste i mitt tycko – Trailblazers! Få köra bilar som exempelvis Audi Quattro S1 Pikes Peak genom skogar i 180km/h är en FRÖJD! Speciellt nu när de har fått till motorljuden så otroligt bra, så det känns verkligen som att man sitter och kör detta monster till bil.

Grafiken, speciellt när det vankas natt eller tidig morgon (beror på hur man ser det) är underbart med bara lyktorna från bilen/bilarna som lyser upp vägarna. Naturen är jättefin, även när man kör inne i städer som t.ex. Monaco så är det vackert – då skjuts det i bakgrunden massvis med raketer som sig bör. Grafikmässigt finns det inte en enda sak att klaga på faktiskt. Inte heller ljudmässigt, går att ändra kartläsare om man vill det, kan få det lite mer komplicerat om man inte gillar den lite mer simpla stilen som de kör med från början, går att ändra röst på kartläsaren också.

Som jag skrev, den största plumpen i protokollet är just det hela med Gymkhana, det förstör spelet. Kan förstå att det kan vara roligt i multiplayer men snälla, låt oss inte vara TVUNGNA att syssla med det när vi spelar själva. Tack på förhand.

Betyg:
6 av 10

Bulletstorm

Trött på att inte kunna få trötta ut det kliande avtryckarfinger? Nu kan du pusta ut för Bulletstorm är här och det bör få ditt lystmäte uppnått när sluttexterna rullar på TV-skärmen.

Här ikläder du dig rollen som Grayson Hunt och igenom spelet blir han hjälpt av sin vän Ishi Sato, båda medlemmar i Dead Echo. Denna grupp av soldater har blivit anställda av General Sarrano för att utplåna, enligt hans uttalande, farliga människor. Efter att Dead Echo fått reda på vad dessa ”farliga” människor egentligen i själva fallet var så försvann de från kartan, detta för att få revansch på sagda general, för att rentvå sig själva, för att försöka stilla sorgen hos alla de familjer som har förlorat familjemedlemmar genom dels Sarrano och dels Dead Echo. 10 år efter denna händelse så hittar de, av en slump, så generalens skepp och bestämmer sig för att krascha rakt igenom den – vilket tvingar både Grayson och Ishi (de enda två som överlevde kraschen) att landa på en planet full av muterade människor, köttätande plantor och mycket annat vidunderligt. Där tas jakten på Sarrano upp på allvar. Mer än så vill jag inte berätta, man bör uppleva det själv.

Så rakt igenom spelet är det tal om en jakt på revansch, inte något extraordinärt kanske men i ett spel som detta behövs inte det. De spel som är mest snarlikt till detta är, enligt mig, Serious Sam-spelen. Där behövdes definitivt inte någon ”superstory”, fyll det med ‘mindless action’ och massvis med, enligt många, ”dumma” one-liners och du har ett spel som är guld i mångas ögon. Ungefär samma formula här med ett och annat nytt och finputsat till tusen.

Första riktiga nyheten man bör nämna är väl de s.k. ”skillshots” som People Can Fly har inkluderat. Det innebär att varje gång man dödar någon så utdelas det ett visst antal poäng för det. Som minst kan man få 10 poäng, men det kan bli hundratals poäng om man t.ex. sparkar någon rakt in i en kaktus, eller in i en fläkt. Det gäller att vara kreativ, första gången man använder en viss skillshot så utdelas maximal poäng men använder man den flera gånger i rad så går summan ner radikalt. Kanske ska lägga till att varje poäng behövs, oftast. För dessa poäng så fyller man på sin ammunition i s.k. ”dropkits” som finns utspridda lite överallt genom banorna, men man kan även fylla på ammuntionen genom att plocka upp vapen från fallna fiender så man behöver inte helt och hållet förlita sig på dropkitsen.

Resten man bör nämna från detta spelet är väl inte precis nyheter eller snarare… det är inte någon nyhet alls. Men det är ett trevligt och framför allt ett ROLIGT inslag. Det jag pratar om är givetvis all humor som spelet är fyllt av. T.ex. ”What? What does that even mean? Your’e gonna kill my dick? I’ll kill your dick! How ‘bout that, huh?”, efter att en kvinnlig karaktär sa att hon skulle ”kill your dick” om man inte lydde hennes order. Ja, kanske skulle nämna att större delen av humorn i spelet rör sig på sex-delen av skalan. Detta kan en person som jag acceptera och skratta åt men jag är ganska säker på att det finns flera därute som inte alls uppskattar detta – då bör man helt enkelt undvika detta spelet. Finns andra FPS-spel där ute som INTE använder sig utav detta vulgära språk.

Röstskådespelarna gör sina jobb utmärkt, bortsett från Sarrano som jag ibland tyckte var ganska jobbig och bara ville få ur vägen. AI:n sköter sig jobb allt som oftast – förutom när man använder den s.k. Flailgun, då ställde de sig mer än gärna i vägen för mig och tog granaten kring halsen, som tur är kan man inte döda NPC’s. Annars hade jag fått starta om flertalet gånger när de, som sagt, ställde sig i vägen.

Måste tacka People Can Fly och delvis Cliff Bleszinski för denna mycket underhållande titel. Hade roligt rakt igenom den, om man råkade bli lite frustrerad, då kom det alltid något roligt citat som lättade upp stämningen och fick en att skratta och viljan att spela vidare återfann sig på nolltid. Mycket glad över det, så jag inte missade denna underbara FPS-titel.

Åh, förresten:
”GOD IS DEAD!”

Betyg:
8 av 10

Brink

Kommer du ihåg när Unreal Tournament släpptes 1999? Menar inte dess uppdaterade syskon utan originalet. Det var ett spel som kretsade kring multiplayer, oavsett om det var så att man spelade just multiplayer eller om man satt ensam i stugan och spelade en runda singleplayer. Isåfall har jag tre ord till dig:
Välkommen till ”Brink”!

Det har hänt ett och annat sedan det att Unreal Tournament och den främsta konkurrenten Quake 3 Arena ägde gamerscenen, både gällande konsoll- som PC-spel. Den största förändringen, främst hos shooters, är intåget av rollspelsinslag i form av XP (erfarenhetspoäng) – ju mer man tjänar ihop, dessto bättre vapen, tillbehör och rustningar låser man upp. Då skulle man bara skratta skyan högt åt detta tilltag, numera är det ett måste i alla online-shooters om man ska ha en chans. Hur som helst, nu över till det spel som detta inlägg ska handla om.

”Brink” kan enklast beskrivas som en blandning av Unreal Tournament/Quake 3 och Valve’s Team Fortress 2. De tidigare för fokusen på multiplayer och online-spelande och det senare dels för den tecknade och humoristiska (ibland Borderlands-likt t.o.m. med hjälp av mycket cellshade) grafikstilen men även XP:n och det obligatoriska samarbetet mellan de olika spelarna i lagen, utan det så går det inget vidare i matcherna.

Själv har jag bara kört enspelar-läget så tänker bara lägga fokus på det. Till att börja med så får man välja vilken sida man ska representera – säkerhetspolisen eller rebellerna, i korta ordalag. Antingen vill man rädda ”the Ark” eller så vill man helt sonika fly därifrån för att rädda sitt eget skinn. Efter att man har gjort detta så får man möjligheten att skräddarsy sin karaktär precis som man vill, man har olika hjälmar och frisyrer, olika byxor, olika huvudutseenden och mycket mer att tillgå och dessa blir fler när man går upp i nivå. Man kan även byta ut vapen och skräddarsy dem likaså och därtill kan man välja mellan olika ”abilities” som hjälper en i kampen om vinsten (ladda om medans man springer, ha med sig mer ammunition, bli varnad om någon du inte ser siktar på dig etc.). När jag hade gått igenom dessa steg så upptäckte jag den största överraskningen för min del – oavsett vilken sida man väljer så kan man köra båda sidornas kampanjer (om man vill kalla det för en sådan) och man kan, om man vill, spela slutet direkt. Man kan med andra ord spela uppdragen i den ordning man känner för, kan vara trevligt om där är ett uppdrag man tycker om extra mycket och känner för att spela när man har lite tid över.

På tal om ”uppdragen”, de består utav mellan två och fyra stycken s.k. ‘primary objectives’ och ev. något/några ‘secondary/optional objectives’. Dessa kantas av ett kort intro (som man kan hoppa över om man känner för det), ett ”outro” – där man får reda på att man har gjort ett ”good job!” eller där de förkunnar att man har misslyckats med sitt åtagande – och så en kortare video var gång man har klarat ett ‘objective’. Mer än såhär är det inte, faktiskt. Du väljer din klass (soldier, medic, engineer eller operative) och springer ut och skjuter på allt som rör sig, helst fiender, tills det att du får reda på att det har lyckats eller misslyckats.

Det sägs att multiplayer-delen är väldigt buggig och har STORA problem med lagg men annars skulle jag gissa på att det är precis samma sak som singleplayer fast med människliga med- och motspelare istället för botar, givetvis.

Jag skulle rekommendera att vänta någon vecka innan man införskaffar Brink om man skulle ha den önskan, detta för att spelet fortfarande är väldigt buggigt. Jag har personligen haft problem med att spelet har kraschat på måfå. När jag trodde att jag hade funnit orsaken och tänkte undvika det så kraschade spelet vid en annan tidpunkt, väldigt oförutsägbart och jobbigt. När buggarna är borta så kan mitt betyg gå upp ett eller två snäpp.

Mitt betyg:
5 av 10